Antisemitism angår oss alla
Vardagen blir allt mer hotfylld för landets judar, men de som skriver om hoten beskylls för alarmism. Hédi Fried överlevde nazismens koncentrationsläger, men beskylls för överdrifter, trots att hon är en uppenbar sanningssägare. Judehatet, antisemitismen, har sedan några år tillbaka börjat växa i Sverige. Den är så pass utbredd i exempelvis Malmö, att den avrådan för judar att besöka Malmö 2010, som Simon Wiesenthal Center utfärdade, fortfarande kvarstår.
De hatbrott som alltjämt utförs, sker oprovocerat och med berått mod. Ett av dessa, en brandattack mot en synagoga i Göteborg 2017, var inget slumpartat mål utan utfördes med fara för andra människors liv. Domen visade tyvärr att rättssäkerheten inte riktigt är anpassad till den hotfyllda vardag judar ständigt måste leva med. Är denna vardag även reell för icke-judar?
OM VI TAR gängkriminaliteten som exempel. Det var länge relativt lätt att undvika dess konsekvenser eftersom våldet sällan drabbade någon annan än de kriminella gängen. Sedan har våldet trappats upp till den grad att det riskerar att drabba även vanliga medborgare. Men så länge våldet hållits mestadels bland kriminella, har det istället nästan blivit accepterat som ett vardagsproblem i vissa områden. En acceptans som är förrädisk i vad den gör med den kriminella mentaliteten.
Hade fler, inte minst från politiskt håll, vägrat denna eskalering av gängskjutningar, hade de kriminella så sakteliga motats bort. Utrymmet att agera inom hade varit mer begränsat. Men våldet höll sig länge bortom villakvarterens fridfulla idyller, och ansågs därmed inte riktigt angå oss andra. Så fel vi kunde ha.
Vi behöver säga stopp, markera att vi inte längre kommer blunda för våldet.
DET ÄR OLYCKLIGT när kriminella skjuts ihjäl, samhället har fallerat någonstans. Människor går förlorade, människor som hade kunnat vara delaktiga samhällsbyggare istället för att vara uppfyllda av hat.
Det vi istället fått vänja oss vid – egentligen frivilligt valt att vänja oss vid – är skjutningar. Och när hänsynslösheten och råheten kan kulorna träffa även oskyldiga som råkar befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt. Gängkriminalitet som inte stävjas kastar allt längre skuggor, påverkar allt fler.
På samma sätt ska vi se på antisemitismen. Även den riskerar att sprida sig.
I nuläget kan det de dagliga hot och det våld som drabbar cirka 20 000 av Sveriges medborgare, verka vara ett bekymmer som främst angår den utsatta gruppen. Men då missar vi det uppenbara. Eskaleringen angår oss alla. Vi behöver säga stopp, markera att vi inte längre kommer blunda för våldet. Detta eftersom vi inte gör skillnad på jude eller icke-jude i det här landet. Våldet drabbar, oss.