HALMSTAD:
HISTORIERNA AVLÖSTE VARANDRA UNDER EN KVÄLL FÖR BOKEN
Att skriva är läkande och ett sätt att bygga broar till andra människor. Det sade Malou von Sivers vid En kväll för boken på torsdagen. Hon var en av sju författare under en kväll som bjöd på en perfekt blandning av olika stilar och temperament.
Alla är vi barn i början och inledningen till En kväll för boken har de senaste åren gått i de allra minsta medborgarnas tecken.
På torsdagskvällen fick den fullsatta salongen därför se en kort film, där barn pratade om böcker och mötte Hbk-spelare, både vid sagoböcker och dribblingar med bollen. Fotbollsklubben är en av de medverkande i projektet Lässpelet.
Där efter var det dags för den första gästen. Deckarförfattaren Anders de la Motte är uppväxt i Bjuv, den skånska kommunen ”som har givit världen Anna Anka”. Men frågan är om inte Anders de la Motte snart är lika berömd. Hans böcker säljs i 30 länder, han har fått flera priser och den senaste ”Vintereld” är nominerad som ”årets bästa deckare”.
Han förklarade att den bästa recensioner trots allt hade kommit från hans mamma. Hon hade inte gillat hans tidigare hårdkokta thrillers men när det gällde de senaste romanerna, som utspelas i nordvästra Skåne, hade hon förklarat att ”det här var min stil”.
NÄSTA FÖRFATTARE, hemmadottern My Feldt (boende i Oskarström), förde in naturen på Teatern, när hon pratade om sin bok ”Blåbärssnår, äppelskrutt och rabarberskugga”. Hon visade bilder av blommor och andra växter, tagna av Linda Lomelino (från Halmstad), och pratade exalterat.
– Jag ville göra en bok som fick människor att längta och känna., sa My vars framträdande var en enda jublande lovsång till naturen.
De flesta som uppträtt på En kväll för boken genom åren har intygat hur roligt det har varit att skriva sina böcker. Men det gäller inte Ingrid och Joachim Wall, författarna bakom ”Boken om Kim Wall – när orden tar slut”.
– Den här boken skulle inte ha blivit skriven. Vi skulle i stället ha suttit i salongen som stolta föräldrar och hört Kim berätta om sin senaste bok, sa Ingrid Wall som berättade om den stora saknaden.
– Det finns ingen manual för föräldrar som mister sina barn, sa hon
Men vi fick även höra om all empati och stöd föräldrarna har mött. Det samlas in pengar i Kim Walls namn för att stödja kvinnliga journalister och en kvinna formar ständigt nya hjärtan av stenar, på stranden vid Trelleborg, där Ingrid och Joachim Wall bor.
Vid pausen som följde var det trängre än vanligt – det var ju fullsatt, över 900 personer skulle få vin och en macka i foajén. Men det gick bra ändå.
KVÄLLENS FJÄRDE GÄST ligger perfekt i tiden med tanke på att president Trump pratar om ”fake news” var och varannan dag. Jack Werner har i sin bok ”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå” gått i idolen Bengt af Klintbergs spår och kontrollerat moderna vandringssägner, och rena lögner.
Varför blir vi så lätt lurade av osanna berättelser? Det finns flera anledningar men Jack Werner pratade bland annat om vårt bekräftelsebehov: vi vill ha information som bekräftar det vi alltid har trott.
Själv har han avslöjat flera moderna lögner och utvecklat en patologisk misstänksamhet.
– Ju mer en person hävdar att en historia är sann, desto mer skeptisk blir jag
Kvällens kändaste ansikte var Malou von Sivers, prisad journalist i TV4 som numera även skriver böcker. Vägen dit gick via ett mycket uppmärksammat ”Sommar”-program 2016 där hon för första gången berättade offentligt om sin uppväxt med en brutal pappa.
PÅ TEATERN PRATADE hon om sina två romaner – den senaste heter ”Olycksbarnet” – om en släkt som präglas av misshandel, som pågår bakom stängda dörrar. Något hon upplevt i verkligheten.
– Många anar vad som pågår men ingen gör något. Jag skulle önska att fler ingrep, sa Malou von Sivers.
Finalgästen på Teatern var en favorit i repris. Stefan Einhorn besökte En kväll för boken 2005 och nu var han tillbaka med ”Konsten att göra skillnad”.
Han agiterade, med allvar och humor, bland annat för att vi mår bra av att hjälpa andra människor.
– Forskning har visat att det aktiverar ett njutningscentrum i hjärnan, samma centrum som aktiveras av narkotika, god mat och sex. Så vi kan sluta med de tre sakerna.
Precis som 2005 dompterade Stefan Einhorn publiken och fick oss att sätta fingret på kinden, i stället för hakan.
– I Halmstad vet de tydligen inte var hakan sitter, sa han – och skapade kanske därmed en modern vandringsmyt?
Något för Jack Werner att bita i.
”Den här boken skulle inte ha blivit skriven. Vi skulle i stället ha suttit i salongen som stolta föräldrar och hört Kim berätta om sin senaste bok.”
INGRID WALL