Varberg befriat från kvalångest
SPORTEN: Varbergs Bois är kvar i Superettan. Laget slog Oskarshamn med precis så mycket om behövdes, 2–0.
Varbergs Bois har stått pall för alla prövningar. Och det här var matchen som räddade föreningen både sportsligt och kanske även ekonomiskt långsiktigt.
Ett ras ner i division 1 hade satt föreningen Varbergs Bois på samma nivå som Tvååker med allt vad det inneburit i prestigeförlust. Det hade inte varit roligt som Boisare att komma till Övrevi 2019.
Det hade också inneburit över tre miljoner kronor mindre i intäkter från Svensk Elitfotboll. Det hade också inneburit att mer eller mindre alla spelare utom Perparim Beqaj kunde lämnat. Resten av spelarna med kontrakt hade klausuler inskrivet. Ja, ni fattar hur det hade blivit. Nu får klubben en chans till att börja om, så som de gjort många gånger tidigare.
Jag är mest glad för att spelare som Erion Sadiku, Hampus Danielsson, Liam Munther och Nils Bertilsson, till exempel, får chansen att växa ini elitfotbollen. Att låta ungdomsverksamheten få något år till på sig att producera elitspelare att sätta i sitt representationslag i Superettan.
Men sanningen är att Varbergs Bois egentligen aldrig varit en Superettanmässig förening, varken organisatoriskt eller ekonomiskt.
VARBERGS BOIS KASTADES in i svensk elitfotboll 2012 när man mer eller mindre hade halkat upp i Superettan efter två seriesegrar i rad. Det var föreningen inte beredd på. Det fanns ingen ekonomisk grund, underskottet var då 675 000 kronor och det fanns ingen rutinerad organisation.
Det enda det fanns var ett hyfsad publiksiffra. 2 470 i genomsnitt 2012 är klubbens bästa under alla år. Sedan har det rasat till årets totala bottennotering 1344, där hösten varit i det närmaste pinsamt dålig.
Och från 2012 skulle det vara heltidsspelare och löner och det skulle vara ledare och styrelse som två år tidigare sedan varit glada division 2-amatörer.
Även om jag är helt säker på att alla gjort sitt allra, allra bästa för Varbergs Bois så har grunden aldrig infunnit sig. Föreningen har fått jaga pengar, funktionärer, styrelsefolk, spelare, sportchefer och mycket annat i ett tempo de inte klarat av.
DET BLEV ALDRIG lugnt och 2018 har varit kulmen med den totala ekonomiska krisen, lagkaptenen Gabriel Altemark Vanneryrs flykt, sportchefen Kujtim Balas sorti, turbulensen på kansliet med sjukskrivning som följd och vad jag förstått en fnurra på tråden mellan tränarna Joakim Persson och Paul Olausson.
Detta transporterades ner på plan också, till de unga och Superettan-orutinerade spelarna. Men så på den allra sista 90-minutersdelen så transformerades spelarna till rutinerade monster på plan, villiga att göra precis det skitjobbet man måste för att klara sig kvar i Superettan.
90 minuter av hårt jobb räckte för en ny chans. Nu måste Varbergs Bois ta den!