En liberal sorti som lär så split

Ledare 7/2. Utmanad och uträknad har han varit flera gånger. Men majoren har varit segare än väntat. Nu är dock Jan Björklunds saga slut – åtminstone vad gäller partiledarskapet.

Att han sätter punkt är förståeligt. Samtidigt ligger det något av svart ironi över det faktum att han, just som partiet säkerställt regeringsfrid, väljer att blåsa till partiledarstrid.

En avgång värdig Reinfeldt, twittrade någon. Och vips var den liberala huggsexan igång. Att det finns en falang som längtar efter hårdare tag och högerdrag är alldeles uppenbart. Vart de vill och vart det kan föra är ingen hemlighet. Att en och annan kommer att göra sitt yttersta för att ta heder och ära av den avgående ledaren är bara att räkna med. Vi har sett det förut. Alldeles nyss faktiskt. I ett annat Alliansparti.

Att Eu-kommissionär Cecilia Malmström inte har lust att stoppa handen, än mindre hela sig, i det getingboet är förståeligt. Hon har därför, i god tid, tydligt makerat att hon inte tänker satsa på en partiledarpost när hon lämnar sitt nuvarande uppdrag.

– Jag är färdig med politiken, deklarerade hon med all önskvärd tydlighet förra året.

Synd. För Cecilia Malmström skulle, med sin kapacitet, erfarenhet och förhandlingsförmåga vara precis den kraft Liberalerna behöver. Men den vägen till läkning tycks vara stängd, om hon inte kan förmås att ändra sig.

Och Birgitta Ohlsson, som modigt satsade allt och för att sedan lämna allt när utmaningen misslyckades, kanske inte är redo att skrapa upp sårskorporna ännu.

Ett namn som nu lyfts fram är Nyamko Sabuni. En skarp liberal som kommit att bli postergirl inte minst för den falang som vill se tuffare integrationsoch migrationspolitik. Den som surfar sig till ledarskapet på den vågen får dock vara beredd på att hen då, av en del anhängare, lär förväntas leverera en dödsstöt åt det avtal som slöts förra månaden.

Kort sagt. Liberalernas partiledarval kan avgöra inte bara partiets öde utan regeringens.