Efter 20 år släpps Maries debutalbum
Kultur & Nöje: Marie Johansson har alltid musiken med sig, trots att hon inte blev landets nya vispopstjärna för 20 år sedan.
När jag gör en sökning i Hn-arkivet ser jag att jag senast skrev om Marie Johansson sommaren 2000, när hon spelade på Societén.
Två av låtarna hon sjöng för nästan 19 år sedan är med på skivan som nyligen har spelats in live med trion Enoch Nitti och släppts i egen regi.
– Att det inte blev ett album har gnagt i mig och jag har under åren inte kunnat släppa det helt. Nu när jag inser att livet inte är för evigt vill jag dokumentera låtarna jag har skrivit, säger Marie, nu en 44-årig tvåbarnsmamma i Breared.
Innan vi berättar mer om albumet, ska vi ta en titt på den snåriga vägen dit. Då får vi gå tillbaka till när låtskrivare spelade in demokassetter på sin fyrkanaliga portastudio.
Så gjordes ”När jag ser havet”, som blev den då 23-åriga Marie Johanssons biljett in i musikbranschen och hennes första singel.
– Jag hade hjälp av Roger Öhrström, som drev skivaffären i Domushuset (nuvarande gallerian) och hade kontakter i branschen. Jag skrev som vanligt låten på gitarren. Det är naturligt och det jag behärskar, berättar Marie, som fick en riktigt bra start.
– I början hade skivbolagen gott om pengar och när jag åkte till Stockholm var det fina hotell och middagar med champagne. Det var stort att komma från lilla Veddige och se alla guldplattor på väggarna. Jag hade ingen mentor och trodde att jag skulle bli omhändertagen.
Första krocken var musikalisk.
– Jag skrev ju vispop och de var rädda för att det skulle bli för likt Lisa Ekdahl. Samtidigt hade jag ett rockigt utseende, så de försökte göra om mig till Sveriges Sheryl Crow, som jag ju tyckte mycket om. Det gjorde att jag blev vilsen och tappade bort mig själv. Jag tänkte att om jag går med på detta nu, så kan jag göra det jag vill senare. Men jag borde ha varit mer säker och kört på det jag bottnade i.
Flera inspelningar gjordes 2000– 2003, rockigt med Micke ”Nord” Andersson och mer digitalt med Pontus Frisk. Villkoren i branschen blev tuffare och oflytet fortsatte för Marie, när Bolero Records hade uppehåll under bytena av distributör och samarbetspartner från MNW till Universal och igen till Warner.
Hennes promotionturné för andra singeln ”Nån som du” inleddes den 10 september 2001.
– Dagen efter inträffar terror- attacken i New York. De intervjuer och spelningar jag skulle ha gjort live bandades och på TV 4 tog de in Carl Bildt i stället för en intervju. Man måste ha tur och det hade jag inte. I dag kan jag skratta åt det.
2004 upphörde skivkontraktet och andra singer-songwriters klev fram, som Elin Sigvardsson.
– Jag vill inte kalla mig bitter, men jag blev ledsen och besviken. Jag hade levt i kappsäck och pressat mig extremt hårt för att bli artist, så jag gick in i den berömda väggen. Några år kände jag inte för att göra mina egna låtar, så då var jag med i coverbandet Toxic, säger Marie.
Idén till en inspelning med Enoch Nitti föddes när Marie spelade på Verket ihop med trions gitarrist Bjarki Kjellsson 2017.
– På plattan vill jag hitta tillbaka till närvaron och nerven i livesituationen. Då kan jag släppa att sången och musiken kanske inte är hundraprocentig. Känslan i helheten vinner.
Allt utom klaviaturpåläggen spelades in på bara en helg, i gården i Veddige som hennes faster har tagit över efter Maries farföräldrar.
– Min pappa växte upp där och vi samlas ofta där på jul. Att jag älskar den miljön betydde mycket.
Två av låtarna är relativt nya. – ”Ska inte vara trött” är en vaggvisa till mina barn och ”Ett andra kapitel” är till mig själv, om att våga ta steget och göra en skiva, berättar Marie Johansson.
Av låtarna utgår många från verkliga händelser även om de inte är självupplevda. Ofta finns delar av texten innan musiken växer fram.
– Jag försöker fånga en känsla och har nog skrivit hundra låtar sammanlagt. I de gamla låtarna är texterna mer naiva, men det är ju inte så konstigt.
”Förnöjd” skrevs i en förälskelse och ”Om du vill så finns jag kvar” är också en lycklig låt. ”Ingen ser” och ”Nära men ändå så långt borta” handlar däremot om olika slags uppbrott, när man flyr eller inser att man inte är på samma våglängd.
– Jag kan inte noter. Mina låtar är enkla, oftast bara 3–4 ackord. Men det är en gåva att kunna skapa låtar.
”Frusen fast” skrev Marie redan som 18-åring och några år senare fick den en ny text om att vara ensam och längta. ”Allt jag vill” har ett liknande tema, medan ”Låt blommorna viska” handlar om en nära vän som dog i 20-årsåldern. Blir det fler album i framtiden?
– Ja, jag har en tanke om att fortsätta. Jag har ju fortsatt att skriva låtar hela tiden, men bara när familjen sover. Jag blir irriterad om jag blir störd mitt i en idé och eftersom jag är en riktig nattuggla kan jag vända på dygnet under semestern. Jag trivs när hela stan är tyst.