Legendariska Dag-otto gjorde comeback
Recension ”Nu då?!” Manus, regi och medverkan: Jojje Jönsson och Lars Classon Hebergs bygdegård den 12 mars (premiär)
Är ”Nu då?!” en föreläsning eller en sketchshow? Tja, mest både ock, men budskapet väger tyngre än humorn.
Att lätta upp ett föredrag med roliga ordvändningar och renodlade skämt är inget nytt – och även i Hebergs fullsatta (120 personer) bygdegård en tisdagskväll funkar det greppet. Inte så konstigt kanske, när den flitigaste stjärnan från Vallarnas friluftsteater slår sig ihop med den nya generationens mest framgångsrika buskisförfattare.
Jojje Jönsson plockar till och med fram sin legendariska figur Dag-otto Flink, som annars är satt i karantän för att inte bli för utsliten. I sin comeback på de mindre scenerna bjuder den dumsnälle brevbäraren som inte kan säga r, på roliga historier om Gud och Jesus.
Skrattgaranti förstås och kul omväxling att uppleva Dag-otto på riktigt nära håll. Han avslutar akt ett och inleder akt två, som en slags pausunderhållning och ett avsteg från föreläsningens seriösa tema.
Jag gillar inledningen, när Jojje och Lars Classon turas om att presentera grundförutsättningen – att människan är känslostyrd och därmed inte rationell.
Duon utgår från den amerikanske professorn Robert Sapolskys bok ”Varför vi beter oss som vi gör – biologin bakom människans bästa och sämsta sidor”, men också från egna erfarenheter.
Lars Classon har lärt sig mycket om sitt och andras beteende efter att ha fått diagnosen bipolär och tvingats leta efter ”verktyg som kan skapa en bättre vardag”.
34-åringen från Fegen pratar om att tänka positivt, hitta en drivkraft och att mediciner bara ger tillfällig dämpning utan att läka ångesten. Klassiskt tankegods alltså, som kommer med brasklappen att det är ”enklare att säga än att leva efter”.
Jojje Jönsson har en bakgrund som förskolepedagog och dramaturg, men har även arbetat inom psykvården. Han fyller på med tips om hur reptilhjärnan fungerar, vad vi bör fokusera på, hur vi kan göra vår röst hörd och att försöka njuta av tråkiga ”måsten”.
Som mellanspel finns korta illustrationer i form av exempelvis fransmän som missar bussen, överjaget i form av ”Sjunde inseglet”-döden och en påhittad tv-frågesport.
Det känns att ”Nu då?!” är anpassad för bygdegårdar och andra små scener. Tonläget är avslappnat och rekvisitan enkel. I sketcher används bara en peruk, en keps eller en klassisk glasögon/lösnäsa/mustasch-utklädnad i Groucho Marx-stil.
En detalj jag blir nyfiken på är varför Jojjes mammas reaktion på ett misslyckat restaurangbesök – ”titta vilka fina gardiner!” – tas som ett bevis för att hon fokuserar på det positiva. I min värld kan det lika gärna vara en flykt från det obehagliga i att erkänna och diskutera att maten var dålig, miljön tråkig och kyparen snobbig.
Jag köper inte att den som låtsas som ingenting kan fylla sin påse med plus i stället för minus. Jag tror mer på att acceptera det som händer och gå vidare utan bagage (där nyckelordet är ”sorgbearbetning”).
Det jag saknar i ”Nu då?!” är en logiskt sammanhållen teori och tydlig metod. I stället känns det som att Jönsson och Classon har plockat enstaka russin ur många kakor.
Samtidigt blir jag road och inspirerad att minska min stress och öka min närvaro i vardagen. Så resultatet blir ju rätt ändå till slut.