Aktion krävs mot kristen förföljelse
Att Sverige under så lång tid varken tillerkänt eller agerat mot förföljelsen av kristna är inte annat än en skam.
ledare 23/4. Förödelsen är ofattbar. Sorgen obegriplig. Sju självmordsbombare utlöste under söndagsmorgonens påskfirande sex av åtta detonationer, attacker riktade mot kyrkor och lyxhotell i Sri Lanka. I skrivande stund har de lankesiska myndigheterna rapporterat 290 dödsoffer och 500 skadade, i siffror bland de värsta terrordåden sedan 9/11.
Enligt landets hälsominister och talesperson Rajitha Senaratne ligger en lokal militant islamistisk grupp vid namn National Thowfeek Jamaath bakom attackerna. Tidigare har gruppen rapporterats attackera och vandalisera Buddhastatyer, varför söndagens ohyggliga och välplanerade attacker kommit som en chock för landets invånare – och världen. Gruppen misstänkts också fått hjälp av ett internationellt nätverk, då attackerna anses vara för stora och komplicerade för att ha hanterats av NTJ ensamt. Sri Lanka är ett land som under lång tid präglats av såväl etniska och religiösa motsättningar. Landet har en blodig historia i det decennier långa inbördeskrig som fördes mellan gerillarörelsen
Talminska Tigrarna och den singalesiskt dominerade regeringen. Freden slöts för bara tio år sedan, en fred som på grund av sin ungdom fortfarande är bräcklig. I attackens efterdyningar har muslimägda butiker attackerats och en brandbomb kastats in i en moské, aktioner som vittnar om en skör situation som riskerar att eskalera bortom kontroll.
Med en sådan historia skulle man kunna tänka sig att Sri Lanka är ett farligt land för religiösa minoriteter. Enligt den kristna organisationen Open Doors utsätts den kristna minoriteten, som utgör 10 % av landets befolkning, för såväl trakasserier som våld. Sri Lanka återfinns på plats 46 i organisationens årliga lista över kristen förföljelse, som redovisar de 50 länder i världen där kristna är som allra mest utsatta. Sedan inbördeskriget har landet dock befunnit sig i en positiv utveckling, och så sent som 2016 rapporterade Open Doors att våldshandlingar mot kristna stadigt minskade till följd av riktade satsningar från regeringen. Kristna beskrivs många gånger, exempelvis av Open Doors, som
världens mest förföljda religion. Enligt organisationen grundas siffrorna på den egna forskningen, att kristendomen är världens största religion, samt att den typ av undersökningar som Open Doors står för inte görs om exempelvis muslimer eller judar. Det behövs dock inte en sådan typ av bekräftelse för att kunna konstatera att - men även varför – kristna är en religiös grupp som är otroligt utsatt.
I demokratiska länder som garanterar religiösa fri- och rättigheter är kristendomen den statsbärande religionen i majoriteten av fallen. I totalitära länder som inte garanterar den enskildes religiösa fri- och rättigheter är inte kristendomen den statsbärande religionen i majoriteten av fallen. Konsekvensen av detta till synes enkla konstaterande innebär att kristna riskerar sin säkerhet när de utövar sin tro i långt fler länder än andra religioner, eftersom demokratierna tillåter – och skyddar - samtliga. Att förföljelsen av just kristna passerar utan starkare reaktioner verkar dock vara ett mysterium utan rationell förklaring. Inte minst i vårt eget land, Sverige.
Regeringen Löfven har sedan förra mandatperioden utsett ett särskilt sändebud med uppdraget att samordna arbetet mot islamofobi och antisemitism, två av regeringens särskilt prioriterade områden. Förföljelsen av kristna utelämnas också i Sveriges utrikesdeklaration, medans andra religiösa minoriteter nämns och lyfts. Låt oss inte heller glömma då regeringen vägrade kalla Islamiska Statens slakt på de kristna Yazidierna för den etniska rensning det var.
Förtryck och förföljelse på grund av religion är alltid avskyvärt och alltid fel. Därför ska inte heller förtryck behöva kvantifieras för att förtjäna såväl erkännande som aktion. Att Sverige under så lång tid varken tillerkänt eller agerat mot förföljelsen av kristna är inte annat än en skam. Bara för att det inte sker framför vår egen dörr innebär det inte att det inte finns – eller en dag kan knacka på.