Cecilia Werner: Nu slår verklighetens timme för den lille sladdisen

I13 år har vårt sladdbarn levt det liv som bara är sladdisar förunnat. Han är yngst. Han är sist. Han är för alltid familjens lilla bäääbis. Hans ganska mycket äldre syskon har burit honom på sina armar, både bokstavligt och bildligt. Samtidigt har de på syskons vis fostrat honom med lika delar hån och häckel (vilket förhindrat att han blivit totalt bortklemad av sina mesiga, överbeskyddande föräldrar).

Men nu slår verklighetens vassa timme för vår lille gosse!

Två syskon har redan flyttat. Vårt hus som i alla år varit en fullsmockad röra av kompisar och pojk- och flickvänner med fullsatt kring frukostbordet och ”VEM ÅT UPP SISTA HAMBURGAREN???”, är plötsligt betydligt tommare.

I våras tog storebror studenten. Än bor han kvar hemma men det är på den sista skälvande versen.

Hela våren lät det så här vid middagsbordet, tänk er ett lätt desperat tonfall: – Axel, börja inte plugga direkt efter gymnasiet,snälla!! Bedjande blick.

– Du kan inte lämna mig ensam med DOM!!

En snabb blick på oss. ”Dom”. ”De vuxna”.

– Men? frågade jag. Vi som är så... moderna och ungdomliga och roliga att vara med?

Respons: Ett ögonrull som omfamnade typ en halv fullmåne.

Själv tycker jag att stora barn är det bästa som någonsin hänt. Och idag läste jag om en ny undersökning som visar att föräldrar mår bäst när barnen flyttat hemifrån! Inte för att de försvinner från ens liv, men för att man får en ny sorts relation med dem när de flyttat.

Jag håller med. För det känns som skördetid. Varenda kram, varenda saga, varenda nattvak, varenda kompiskonflikt, läxa, sjukdom, mellanmål man upplevt. Varenda gram av kärlek man inympat. Allt kommer nu fram i dessa ofantligt fina människor som man kan hänga med. Som en stor, stor gåva.

Till och med sladdisen börjar ju bli stor. Och även om jag fortfarande oroar mig till döds för honom (naturligtvis) så är det inte lika smärtsamt sårbart som när han var liten. Han har redan en egen kärna, han vet att han fixar det här livet.

Men just nu är det alltså orättvist att han är yngst och sist. Jag fattar ju att jämfört med en storebror är min man och jag lika fräcka som farmarna på Grant Woods tavla från amerikanska depressionen.

Saker storebror gör som inte vi kan:

Jag fattar ju att jämfört med en storebror är min man och jag lika fräcka som farmarna på Grant Woods tavla från amerikanska depressionen.