Klockrent manus och imponerande skådespeleri i Sveriges Oscarsbidrag
”And then we danced”, regisserad av Levan Akin, är Sveriges Oscarsbidrag i kategorin som helt nyligen bytt namn från otympliga bästa icke engelskspråkiga film till bästa internationella film.
Naturligtvis är det hiskeligt många länder som skickar in bidrag så det är svårt att verkligen bli nominerad, men ”And then we danced” är en film som vibrerar av liv, som bjuder på bländande dans och som i slutändan är starkt upplyftande. Det räcker en bra bit, kanske hela Oscarsvägen.
Filmen, som ärligt talat inte känns särskilt svensk, handlar om kärlek, dans, rivalitet, framtidsdrömmar, rädsla för homosexualitet och, i viss mån, om en hbtq-undergroundkultur i Tblisi, Georgien. Ett land där de flesta har det knapert och cigaretterna smakar pyton. Akin är född i Tumba, men han har sina rötter i Georgien där han tillbringat mycket tid. Han vet vad han snackar om och har gissningsvis rökt några riktigt äckliga cigg, annars skulle detta liksom inte vara med i filmen.
Regissören har alla möjligheter i världen att göra en dyster och brutal film om högerextremism och homofobi. Han avstår. Filmaffischen, som är ruggigt snygg, indikerar en vacker film där dansen står i centrum. Så är det.
I berättandet finns en lekfullhet och, ibland, halvdokumentär stil som fick mig att associera till den franska nya vågen, till när Truffaut och Godard gav sig ut med sina kameror på Paris gator för att skildra en verklighet som man sällan såg i franska filmer. Lite samma feeling, förstärkt av Lisabi Fridells eminenta foto som verkligen fångar storstadspulsen, i Akins film.
Filmens viktigaste spelplats är Nationalkompaniet. Där ägnar man sig åt georgisk dans, som drar en smula mot balett.
Blodigt allvar är det. Dansen uttrycker nationens själ, säger den stränge dansläraren, som ständigt kritiserar filmens unge huvudperson Merad (en sensationellt bra Levan Gelbakhiani, i sin första filmroll) för att inte vara tillräckligt maskulin i sina dansuttryck.
Allas stora dröm är få en plats i huvudensemblen. Då får man se sig om i världen, kanske få framträda på La Scala, till och med tjäna lite pengar.
Rivaliteten som uppstår när det plötsligt finns möjligheten att provdansa för huvudensemblens chef är ett av filmens huvudspår, men i första hand är ”And then we danced” en regelrätt kärleksfilm.
Merad har ihop det, nästan, med sin danspartner Mary (Ana Javakishvili), men det slår inga gnistor. Upp dyker den nye danskillen Irakli (Bachi Vaishvili). Killarna kastar korta kärleksfulla blickar mot varandra, men de har fasligt svårt att komma till skott i ett samhälle där det är en skam att vara gay.
Hursomhelst bestämmer sig Merad, som är luspank, för att han bara måste få den lediga platsen i huvudensemblen. Han är beredd att träna stenhårt dygnets alla vakna timmar, trots att dansläraren förklarat för Merad att han inte håller måttet.
Rivaliteten som uppstår när det plötsligt finns möjligheten att provdansa för huvudensemblens chef är ett av filmens huvudspår, men i försa hand är ”And then we danced” en kärleksfilm.
En lite splittrad story-utveckling drygt halvvägs in i filmen är egentligen min enda invändning. Detta är annars imponerande, inte minst agerandet från filmens amatörskådespelare, och ett manus som mestadels är klockrent.