Richard Böhme: Som talman i underhuset har han ofta hamnat i strålkastarljuset, något han inte direkt skyr.
Det brittiska underhusets talman John Bercow har meddelat att han kommer att lämna sin post. Ett sorgligt beslut för alla som uppskattar politik som underhållning.
Signerat 13/9. Mitt i det laglösa ingenmansland som just nu är brittisk politik slog i måndags ännu en bomb ner; underhusets talman sedan tio år, John Bercow, meddelade att han kommer att avgå. Antingen vid nästa parlamentsval, och om inget hålls innan den 31 oktober så blir det den sista gången han kommer att mana till ordning.
Som talman i ett underhus som den senaste tiden befunnit sig på kollisionskurs med regeringen har han ofta hamnat i strålkastarljuset, något han inte direkt skyr.
Han är en liten person (han var en av Storbritanniens bästa juniortennisspelare och det sägs att karriären gick om inte för att han helt enkelt inte blev tillräckligt lång) men en stor personlighet och en väldig statsman.
Med sin starka integritet, sin träffsäkra replikkonst och sina djärva slipsar har han kommit att röna stor internationell uppmärksamhet, och har länge varit en högprofilerad person i Storbritannien.
Trefaldigt vald till talman är Bercow den som innehavt ämbetet längst sedan 1943, då Edward Fitzroy efter 15 år dog på sin post.
I parlamentet har han suttit sedan 1997 och är där invald som ledamot för Buckinghamshire. Först för Torypartiet men sedan 2009 som oberoende på grund av sin roll som talman.
Den brittiska talmannens roll är ganska annorlunda jämfört med den svenska, eftersom underhuset skiljer sig mycket från riksdagen. Detta beror inte minst på den arkitektoniska utformningen. Underhusets kammare är väsentligt mindre än plenisalen, man debatterar på ”två svärdsklingors avstånd” och många av ledamöterna, så kallade ”backbenchers” har inga fasta platser utan slår sig ner just på de bakre bänkarna. Detta gör debatten intimare, intensivare och väsentligen hetsigare. Att regeringen och oppositionen sitter vända mot varandra bidrar naturligtvis därtill.
Som så ofta framgår av nyhetsbevakningen är varken bu- eller hurrarop ovanliga. Det är i detta som talmannen ska bringa ordning. Därför är det inte konstigt att Bercow ofta beskrivits som en rektor för en ovanligt stökig privatskola.
Men det är talmannen som bestämmer och han tillrättavisar ofta och gärna ledamöter som inte sköter sig. Han har kommit med rekommendationer om att ”börja med yoga”, och med förslag om att ”inta något lugnande medikament” när han anser att ledamöterna låtit känslorna ta över.
Bercow har också fått kritik för att köra för hårt, både med anställda och med ledamöter och Brexitförespråkarna har också kommit att ifrågasätta hans opartiskhet.
När den konservative ledamoten Adam Holloway konfronterade Bercow med att han skulle ha ett anti-brexitklistermärke på sin bil, svarade talmannen mycket lugnt och samlat att det i själva verket rörde sig om hans frus bil och att hon har rätt till sina egna åsikter. Han la sedan till, på ett mycket karaktäristiskt vis: ”och jag är säker på att den ärevördige herren inte för en stund skulle påstå att en fru på något sätt är sin makes egendom eller lösöre”.
Att regeringen hade börjat tröttna på den egensinnige talmannen stod också ganska klart när han meddelade sina avgångsplaner. Bara en handfull från av ledamöterna från det som varit hans eget parti, ställde sig upp efter hans anförande. Oppositionen gav honom däremot stående ovationer.
Trefaldigt vald till talman är Bercow den som innehavt ämbetet längst sedan 1943.