Sopor och keramik i två nya utställningar
”Sopor är bra” heter Rian designmuseums nya utställning där den omdiskuterade soptipp i Lövstaviken granskas, ett Sculptura 97-verk får viss upprättelse och Alice Bah Kunkes återvinningsklänning från Nobelfesten visas upp.
Kultur&nöje: På Rian designmuseum visas klänningen av gamla sidenskjortor som Alice Bah Kunke bar på Nobelfesten.
Titeln ”Sopor är bra” är hämtad från Monika Goras och Gunilla Bandolins sopmanifest från 1995. Två år senare placerade de ett lite hus med sopor i på Stortorget i Falkenberg. Verket som hette ”Vår tids kökkenmödding” var ett omdebatterat inslag i utställningen Sculptura 97, inte minst sedan det brändes ned och inte fick ersättas.
Bilder av det förstörda sophuset ingår i den nya utställningen.
– Museets har ett kulturhistoriskt uppdrag och man kan säga att det är en lite upprättelse för konstnärerna, som blev missförstådda. De ville att folk skulle reflektera över sin konsumtion och produktion av sopor och koppla det till allt som vi handlar i centrum, förklarar designmuseets curator Helena Hertov.
Ännu starkare lokal
koppling har historien om Lövstavikens gamla soptipp och grannarna som kämpade mot den: Ingeborg och Robert S Krook.
– Robert var en miljökämpe som stred mot att soptippen skulle bli till och sedan för att den skulle stoppas .1962 skrev de till Just i t i e ombudsmannen och 1965 flyttade de, berättar Helena Hertov.
Våren 1969 skrev
HN om när Robert S Krook visade för Vattendomstolen att vattnet i Lövstaviken var en brun, trögflytande sörja.
– Man borde inte ha anlagt en deponi så nära bebyggt område och framför allt inte så nära vattnet. När man läser listorna över vad som fanns där är det bly, krom, kvicksilver, limresten och färgrester, fortsätter Helena.
I utställningen ingår bland annat kartor och bilder på hur det har sett ut under åren. Tippen växte så snabbt att det gamla kallbadhuset till slut hamnade ”på land”. Numera är Lövstaviken en hel halvö byggd av sopor.
Makarna Krook fick inte uppleva när soptippen stängdes, utan det blev så att säga en postum seger.
– Ingeborg levde längst, till 1988, och året efter stängdes tippen för hushållssopor, men industrierna fick dispens fram till 1998.
På en ställning
i lokalen hänger kulturministern Alice Bah Kunkes klänning från Nobelfesten 2018. Den är sydd av 35 gamla sidenskjortor som har färgats i gråa nyanser av Remake, Stockholms Stadsmissions återvinningsprojekt.
– Den uppmärksammades för att andrahandskläderna till slut kom in i finrummet, berättar Helena Hertov.
Ratade klädesplagg arbetar tyske Tobias Juretzek också med, men han gör möbler av dem, med hjälp av syntetisk harts.
– Det är den nya tidens trasmattor, tycker Helena Hertov.
Just överblivet spill, som annars skulle kastas och förstöras, är det fler som arbetar med.
– Marie-louise Hellgren är en pionjär inom hållbar design och känd för sina koppar till Höganäs. Hon har bland annat gjort trebenta pallar av bitarna som blir över när
Carl Malmstens pinnstol Lilla Åland tillverkas, fortsätter Helena.
Malmö Upcycling Service använder i stället den fina sten som blir över från bänkskivor till kök.
– Ja, det är ju höjden av slöseri att inte använda det. De har även gjort ljusstakar av sten från bygget av Öresundsbron.
I utställningen visas även föremål som vid en första anblick kan se organiska ut, men som är gjorda av plastskräp. I två tittskåp visas Maria E Harrysson strandfynd, som har sytts och satts ihop för att exempelvis likna musslor.
Jag fokuserar på att ge nya perspektiv på hur människan och naturen interagerar.
Nicolas Cheng
– Det knyts ihop fint genom att plast är gjort av olja som i sin tur kommer från forntida organismer. Man kan tänka på att vi om 50 år kommer att ha mer plast än fisk i haven, säger Helena Hertov.
Smyckeskonstnären Karin Roy Andersson arbetar på ett liknande sätt genom att stansa ut och valsa små plastbitar och monterar dem så att de liknar bark, kottar och en fågelskrud.
– Det har blivit ett socialt projekt där hon har samlat plastförpackningar av nära och kära, säger Helena Hertov.
Designmuseets andra våning
är fullt med keramik av Ryozo Miki. Äldsta föremålet är en grön tekanna gjord i hans hemstad Kyoto i Japan, innan han flyttade till Sverige 1966.
I bagaget hade han då en lärlingsutbildning av ett slag som inte finns i Skandinavien, med fem års drillning i teknik.
– Min mästare var ganska hård, men tack vare honom har jag kunnat jobba. Jag kom till Sverige för att arbeta med min vän Ulf Johansson, som tyvärr gick bort i höstas, berättar Ryozo Miki, som nu bor i skånska Stockamöllan, efter att ha varit 8 år i Danmark och 30 år i Örebro.
I hans keramiska verk samsas det planerade och det spontana. På ett av de stora bruna faten har glasyren hällts ut.
– Båda sidor behövs. Blir det fel när leran är bränd får man börja om. Det är inte som att måla, säger Ryozo Miki och visar ett romantiskt motiv med vatten, en gräshoppa och en måne som påminner om kalligrafi.
Men för att det spontana ska bli bra krävs mycket övning.
– När den stora mästaren Hamada Shji arbetade snabbt trodde folk att det var lätt, men då sade han att det tar 15 sekunder plus 60 år…
Enligt Love Jönsson,
som även är medförfattare till den bok om Ryozo Miki som släpps på museet i dag, har den 77-årige keramikern en bredd som är ovanlig för japanska konstnärer.
– Ja, vi visar inte bara kärl som vaser och skålar, utan även reliefer och skulpturer av fiskar och fåglar. Det är den första återblicken på hans arbete.
På plan ett, i det så kallade projektorrummet, finns ytterligare en ny utställning. Det är Nicolas Cheng, som i november ska doktorera på Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg, som visar ett urval av projekten han har gjort de senaste fyra åren.
I ett av
dem försöker han rena jord hämtad i närheten av Alfred Nobels gamla dynamitfabrik i Vinterviken i Stockholm, genom att lokala plantor suger upp metallresterna.
– Metoden är redan vetenskapligt bevisad, så jag fokuserar på att ge nya perspektiv på hur människan och naturen interagerar. Vi behöver bättre förståelse, säger Nicolas Cheng, som är uppvuxen i Kina.
Fråga inte mig hur det fungerar, men plantan kan kopplas till en maskin och en mobiltelefon, där en app skickar ut ljud som ändras om man tar på bladen eller vattnar växten.
– Det är lite som om plantan pratar med dig, på något sätt. Man kan se när den mår bättre och i framtiden kanske man kan fixa sin egen trädgård, hoppas Nicolas Cheng, som även visar olika smycken med koppling till postindustrialismens ansträngda ekosystem med många olika restprodukter.