Den som tar sig tid att vara med hela vägen blir rikligt belönad
Att lyssna på Melissa Horns nya album är som att titta på en time lapse-video. Ni vet en sådan där som snabbspolar genom flera dygn av pulserande storstadsmiljö eller skildrar hur solen stiger och sedan sjunker i havet.
Melissa Horns time lapse-film visar i stället ett förhållande som faller ihop likt en ruin i öknen, vittrar sönder till sand och grus. Till sist är det bara några glasskärvor kvar, att skära sig på om man skulle få för sig att ge sig in i nästa labyrint förklädd till förälskelse.
Efter att ha
lyssnat på Melissa Horns relationsrapporter tänker nog den som är singel både en och två gånger innan hen öppnar Tinder nästa gång. Det är vilsenhet, missförstånd och omöjligheter travade på varandra.
Ja, man skulle absolut kunna påstå att Melissa Horn ältar. Men det är ju det man gör när det inte blev som man ville och man inte vet var man ska göra av sig själv. I en tid när allting ska lösas snabbt och i steget är det så väldigt skönt med någon som borrar på djupet, törs hålla fast även i de svartaste av känslor. Melissa Horn är en romantiker i ordets mest grundläggande och klarögda betydelse. Och när hon lägger sång efter sång på varandra uppstår en alldeles trollbindande helhet.
Det här är ett album av den sort som det sagts oss att ingen längre gör, som ingen vill lyssna på. Men det stämmer ju inte. Melissa Horn har någonting att berätta, hon behöver tio korta kapitel, och alla som tar sig tid att vara med hela vägen blir rikligt belönade.
Bland allt som griper tag och fascinerar med Melissa Horns låtskrivande finns också detta att hon konsekvent sjunger som ett ”jag” och riktar sig till ett ”du”. Det är sätt att formulera sig, att hantera poplyrik, som traditionellt sett varit reserverat för manliga rockpoeter. Unga och gamla pojkar med gitarr som med självpåtagen pondus och självklart tolkningsföreträde lägger ut texten om hur det är och varför det blev som det blev. Ni vet alla vilka dom är.
Men få, mycket få av dem, kommer i närheten av den skärpa som Melissa Horn visar upp på det här sitt starkaste album. Ordning på orden har hon alltid haft, men hon är numera så oerhört distinkt och så övertygande säker kring såväl formuleringar som hur de ska hakas fast i ett sammanhållet men ändå varierat musikaliskt uttryck.
Här finns det rasslande, beatiga svänget i Kaah-samarbetet ”Du brukade kalla mig för baby” och det vackra, salongsfähiga pianot i ”Snart smälter snön” som kombineras med en text som gör vanvettig ont. Här ryms pådrivande ”Regnet” och ”Om jag aldrig hade mött dig hade jag varit lycklig nu”.
Och så då den direkt hjärtskärande ”Sång från ett kalas”. Det är mycket sällsynt att man hör någon sjunga så skarpt och skoningslöst om hur det är när man hittar sig själv på en plats där man inte ville hamna. Samtidigt som andra tycks glida in i en Instagram-vänlig bubbla av trygg lycka.
Efter att ha lyssnat på Melissa Horns relationsrapporter tänker nog den som är singel både en och två gånger innan hen öppnar Tinder nästa gång. Det är vilsenhet, missförstånd och omöjligheter travade på varandra.
I det bitiga titelspåret med elak gitarr och dova körer sjunger Melissa Horn också om det där att vara rädd för att bli kvar när alla bra redan är upptagna. Men att ändå inte vilja inordna sig efter det förväntade:
”Nån sa att det är dags att tänka smart och börja leta efter pappan till ett barn, Jag borde blunda mer, Jag borde göra mer dumt, Jag borde börja ligga runt.”
Gör som du vill Melissa Horn, det blir nog bra, men sluta aldrig skriva såhär bra låtar.