Glenn lever med röster i huvudet
För 23 år sedan fick Glenn Henner diagnosen paranoid schizofreni. Ett besked som vände upp och ner på hela livet. Här berättar han om de skrämmande rösterna i huvudet, känslan av att ha någon annan i sin hjärna – och om en psykiatrisk vård som kunde ha fu
Livets gång: För 23 år sedan fick Glenn Henner diagnosen paranoid schizofreni. I dag vill han sprida kunskap, motverka fördomar och visa världen att det går att leva ett bra liv trots sjukdomen.
Det doftar rökelse hemma hos Glenn Henner i Halmstad. I den lilla lägenheten har han bott i snart 20 år. Det är ombonat, levande ljus på borden och familjefoton på väggarna, mjuka mattor på golven.
Vi slår oss ner i en soffa i ljust läder, och Glenn börjar trevande berätta om hur det gick till när hans till synes fullt normala liv med jobb, familj, träning och vänner förbyttes till ett rent kaos i mitten av 90-talet.
–Exakt vad som utlöste alltihop vet jag fortfarande inte. Men det var så mycket på en gång. Min mamma blev sjuk i cancer, jag gick igenom en skilsmässa, jag drack lite för mycket... allt var turbulent. Jag tror att jag blev deprimerad och så började rösterna spöka i mitt huvud. Vad säger rösterna?
– Det kan vara så olika. Ibland är de skrämmande, ibland säger de åt mig att göra saker. Ibland har de sagt åt mig att skada mig själv, men jag har kunnat stå emot. Jag har väl någon sorts inre styrka som får mig att hålla tillbaka. Även om jag har varit extremt frustrerad. Hur har frustrationen tagit sig uttryck?
– Jag har aldrig skadat någon och de har heller aldrig rösterna bett mig göra heller. Men visst har jag slagit sönder saker och förstört lägenheter när det varit riktigt illa, när jag varit psykotisk.
Till slut, då på 1990-talet när Glenn mådde som sämst, var det människor i hans närhet som rådde honom att söka hjälp. De oroade sig. Och så en dag bestämde han sig för att göra som de sa. Han gick till psykiatrin, och bara satte sig där med en förhoppning om att ”någon annan skulle ta hand om allt och göra det bra igen”.
Men bra skulle det inte bli. Glenn fick diagnosen paranoid schizofreni, men i det tillstånd han var då kunde han inte riktigt hantera beskedet. Han stack från Halmstad, började leva som hemlös.
–Jag fanns liksom inte i några register under den där tiden och om man inte själv är mottaglig för hjälp finns det ingen som fångar upp en.
På vilka andra sett har sjukdomen yttrat sig, utöver rösterna?
– Det är svårt att förklara, men för mig har det känts som att det är någon annan i mitt huvud. Som att det inte är mina tankar som kommer. Och ibland har jag varit paranoid, känt mig övervakad.
Är det en felaktig bild att man kan tro att man är flera personer när man har schizofreni?
– Ja, långt ifrån alla upplever kluvna personligheter, om ens någon. Jag har nog inte heller känt det så, det är
snarare som att något tagit över mina tankar ibland.
Till slut återkom Glenn till hemstaden Halmstad efter ett år av kringflackande i landet. Han sökte vård, och var i perioder inlagd på slutna psykiatriska avdelningar. Tung medicinering sattes in.
– Jag blev liggande på soffan i åtta år. Med så mycket mediciner i kroppen lyder den dig inte. Jag blev helt passiv och isolerad, och gick upp över 20 kilo i vikt.
Men så någonstans kring 2006 kom det en ljusning i livet. Tack vare ett initiativ från sjukvården – som gick ut på att sjuksköterskor åkte hem till patienter och hjälpte dem ut – började den långa vägen mot ett tillfrisknande.
–Jag fick ingå i ett återhämtningsprogram, de tog med mig ut ur lägenheten och så fick jag gå på gruppträffar med andra med liknande problem. Samtidigt började vi trappa ned mina
mediciner. Det var som att jag fick livet tillbaka.
Hur ser du på de åtta år som gick utan att du fick rätt hjälp?
– Det är ju år av mitt liv som har gått förlorade. Jag önskar att någon bättre informerat mig om mina rättigheter, jag visste till exempel inte att jag kunde få ett personligt ombud... Nu tror jag dessutom starkt på begrepp som brukarmedverkan. Men det visste jag inte ens vad det var för något när jag blev sjuk.
I dag säger Glenn att han fungerar hyfsat normalt (vad nu ”normalt” är för något, lägger han själv till). Förr hade han hemtjänst, det behövs inte längre. Han går långa promenader, är engagerad i kyrkan och i Schizofreniförbundet, både på lokal nivå och på riksplanet. Kontakt med vänner från förr har återupptagits. Medicin äter han fortfarande, men andra sorter och i lägre doser. Och så har han läst på väldigt mycket om sin diagnos.
–Även mina två barn har jag kontakt med nu, även om det är lite trevande. De är vuxna nu och det är klart att det finns mycket att ta igen.
Glenn vill gärna försöka motverka fördomar och okunskap kring psykossjukdomar. Förhoppningen är att arbetet i Schizofreniförbundet och medverkan i media ska kunna bidra till just detta.
– Många är rädda, och just sjukdomen schizofreni har en negativ klang. Men ingen är sin diagnos, det finns en människa bakom varje sjukdom. När jag blev sjuk kändes det som att många tog avstånd från mig, även om jag kanske tog avstånd från dem också.
Skulle du ha velat att folk hade stannat i stället?
– Ja, det tror jag. Även om jag stötte bort människor så vill ju ingen vara ensam egentligen. Ensam är inte stark. Jag hatar det uttrycket, det har jag alltid gjort.
Och jag hatar det ännu mer i dag när jag själv upplevt vad ensamhet och isolering kan göra med en människa.
Skulle du kalla dig frisk i dag?
– Haha ja... läkaren sade till mig sist, att jag kanske är det. Men själv vågar jag nog inte riktigt säga det, även om jag har en annan distans till min sjukdom nu. Jag kan till och med skoja om den ibland.
Och just detta – att Glenn kan skoja om sin diagnos – blir väldigt tydligt när jag innan jag går frågar honom hur det är nuförtiden: Finns rösterna fortfarande kvar, eller har de lämnat honom?
– Jo... de finns nog där. Men jag kan hantera dem och förstå att de inte är verkliga. Och vissa dagar är de helt borta. Det är som att de börjat flytta ut ur mitt huvud, kanske dragit iväg för att störa någon annan... vad vet jag!
Jag blev liggande på soffan i åtta år. Med så mycket mediciner i kroppen lyder den dig inte. Jag blev helt passiv och isolerad, och gick upp över 20 kilo i vikt.
Glenn Henner