Pressombudsmannen fyller 65 – såg journalister som hjältar
Allmänhetens Pressombudsman har över 40 års erfarenhet av mediabranschen och har till och med själv blivit Po-anmäld. Ola Sigvardssons yrkesliv har vigts åt journalistik och pressetik, men familjen går före allt.
Han blev journalist i en tid när journalister var hjältar. I USA publicerades Pentagonrapporten och Watergateavslöjandet, i Sverige fick Ib-affären genklang. Den unge Ola Sigvardsson – lärarbarn från Tollarp – tilltalades av synen på journalistens roll som världsförbättrare och sökte sig till journalisthögskolan i Stockholm.
Därmed tillhör han också den första reportergeneration som skaffade sig en formell utbildning. Denna professionalisering av yrket fick märkbart positiva effekter på pressetiken, menar Sigvardsson. Det etiska förhållningssättet inom presskåren har skärpts betydligt under de senaste 50 åren.
– 1950- och 1960-talen och en del av 1970-talet beskrivs ofta som ganska mörka perioder i pressen, där man kunde exponera människor på ett sätt som inte sker i dag. Inte minst olycksoffer och brottsoffer namngavs ofta och pekades ut.
En tillfällig förändring uppstod i kölvattnet av sociala medier-kampanjen #metoo, då en handfull personer namngavs i medierna och pekades ut som förövare.
Detta får ses som de senaste årens stora ärenden för PO, som sedan 2011 heter Ola Sigvardsson. Till PO vänder man sig om man känner sig illa behandlad av pressen. Under #metoo kom det in ett trettiotal anmälningar från sammanlagt runt tio personer.
Ett drygt tjugotal av anmälningarna gav upphov till fällningar i Presssens Opinionsnämnd. Det senaste ärendet var Aftonbladets för artiklarna om teaterchefen Benny Fredriksson som ledde till en fällning för grovt brott mot god publicistisk sed.
– Det är det hårdaste uttalande Pressens Opinionsnämnd kan göra, och det används väldigt sällan, ett par gånger om året.
Hur resonemangen runt den publiceringen gick på Aftonbladet vill Ola Sigvardsson inte spekulera i. Men han är förstås inte okunnig om hur det går till på en tidningsredaktion.
Utöver åren som reporter på bland annat Dagens Nyheter var han under sju år chefredaktör för Östgöta Correspondenten innan han tillträdde som PO.
Nu sitter du själv och bedömer andra chefredaktörers beslut. Vad tänker du om det?
– De som är chefredaktörer i dag känner till min bakgrund och vet att jag har insikt i arbetsvillkoren. Jag tror att det är viktigt, och för mitt arbete är det bra att jag har den kunskapen.
– Frågan är då, påverkar det mig i mina beslut? Och det kan jag inte säga att det gör. Det ingår i uppdraget att jag ska kritisera forna chefredaktörskollegor. Och det är inte jag som fattar det slutgiltiga beslutet, även om Pressens Opinionsnämnd i allmänhet går på mina rekommendationer.
Han blev för övrigt själv fälld av nämnden tre gånger som chefredaktör. Den tredje anmälan hamnade av en slump på hans bord under första veckan som PO.
– Det överlämnade jag med varm hand att skötas, utan min inblandning, av biträdande PO. Och som tur var så ledde det till att jag fälldes. Det hade varit mer komplicerat tycker jag om man hade kommit fram till att fria mig; att PO hade friat PO.
I kvarteret intill hans kontor i centrala Stockholm arbetar hustrun Kerstin Weyler som är chefredaktör för fackförbundstidningen Skolledaren. Det pratas mycket journalistik både hemmavid och under de gemensamma cykelturerna till arbetet. Familjen, arbetet och journalistiken är grundpelarna i Ola Sigvardssons tillvaro.
Denna stabila tillvaro skakades om ordentligt för två år sedan då mellanbarnet Arvid gick bort i plötsligt hjärtstopp vid 35 års ålder. Därefter har tyngdpunkten i Sigvardssons liv ännu tydligare legat på relationerna med barn och barnbarn.
I denna skara är Arvid givetvis lika självklar som före sin död.
– Det konstiga är att medan Arvid levde så tänkte jag inte särskilt mycket på honom. Han fanns, han var självklar i mitt liv och ville jag prata med honom så lyfte jag på en lur eller mejlade honom, säger Ola Sigvardsson.
– Men nu när han är borta så tänker jag mycket mer på honom och reflekterar över hur hans liv var. Så han är minst lika närvarande, fast på ett annat sätt.