Det sitter fint när Bo Kaspers Orkester tar soultåget
Soul
Bo Kaspers Orkester 23:55
(Sony)
Ibland händer det att någon recensent slänger en etikett på ett band eller en artist och sedan sitter den kvar i all evighet. Likt ett tuggummi under skon. Helt oförtjänt, onödigt, irriterande. Som alla slappa fördomar.
De tydligaste, svenska exemplen är att The Sounds skulle göra ”Jcrock” eller att Bo Kaspers Orkester spelar ”bostadsrätts-pop”. I båda fallen vill man säga att deras musik är slätstruken.
Det är naturligtvis rena dumheterna. The Sounds är ett snärtigt och habilt popband med en karismatisk sångerska och Bo Kaspers har aldrig varit speciellt intresserade av parmiddagar. Nej, de vill ju vara sist kvar i baren, oavsett om det är bland romdrinkarna i Havanna, på en jazzklubb i Köpenhamn eller i den nötta Chesterfield-gruppen på något stadshotell i Mellansverige.
Bo Kaspers är visserligen folkkära, men de är snarare ett soundtrack till den svenska synden än till den folkhemstypiska, amorterade tryggheten. Musiken kan visserligen vara behaglig men om man verkligen lyssnar, speciellt på texterna, så är det alltid något som raspar och river på de sårskorpor som kliar deras brustna hjärtan och oroliga själar. Och Bo Kaspers har alltid närmare till det innerliga än till det svala.
Orkestern har dragit sin musik åt många olika håll, men kom ihåg att man hade sin begynnelse i samma mylla som den svenska soulscenen där Blacknuss Allstars var en samlande kraft. Bo Kaspers rörde sig över samma gator som de unga, coola stockholmarna men de lutade mer åt jazz och schlager. Det var mer hembränt och lingondricka än bourbon och is i deras musik. Soulen fanns ändå alltid där. Och de har, vilket inte ens ska behöva påpekas, alltid gjort själfull musik.
Nu tar man steget fullt ut. Orkesterns tolfte platta är ett renodlat soulalbum. Det är också en av Bo Kaspers allra finaste stunder. De har längtat efter det här, det hörs. De har roligt tillsammans när de plöjer genom sina skivsamlingar och liksom suger upp och samplar alla sina influenser ända ut i fingertopparna för att sedan spela in live i studion. Det svänger. Hela tiden.
Bo Kaspers lattjar med cool whacka-whacka-whackig, blaxploitation-funkig storstadsstol a’la
Curtis Mayfield i ”Min kärlek” och i ”Där vill jag vara”.
”Gud ger ingen allt” vill gå på disco med en norrländsk Barry White samtidigt som Bosse sjunger om ljuset i Carl-fredrik Hills målningar. I ”Vill du dansa” är det stötigt blås och sha-la-la-körer som för tankarna till Springsteens ”My city of ruins”.
I ”Den sista resan” gör Jackie Wilson och Peter Lemarc sällskap i en lyckligt skumpande turnébuss på landsvägen mellan Detroit och Trollhättan. Vi får fin sängkammarsoul med några stänk av gammal svensk transistor-schlager i ”När du rör mig”. I ”Finaste” samlas massor av kryddor i en puttrande New Orleans-gryta. Avslutande ”Nu ska jag gå” är mer brittisk soul, tänk ett nedtonat The Animals.
När Bo Kaspers Orkester är på spelhumör, som här, hanterar man allt detta på ett fantastiskt sätt. Men jag vill framförallt lyfta fram sångaren Bosse Sundström. Han har alltid haft sväng och frasering av finaste märke, men med tanke på att den soulmusik man inspireras av på den här plattan är extremt präglad av starka röster är det rent ut sagt häftigt att höra hur Sundström hittar sitt sätt att ta en plats också i den traditionen.