Bakom murarna: Ett yrkesliv som berör på fängelset
Halland: På anstalten i Halmstad finns 74 intagna som kan vara dömda för allt från rattfylla till mord eller misshandel. Det här är en kriminalvårdares berättelse om hur det är att jobba med människor som begått fruktansvärda brott, om en vilja att hjälpa
Vi blir inte insläppta direkt på anstalten nära Flygstaden utanför Halmstad. Centralvakten upplyser oss via högtalartelefonen vid grinden om att ”de har en situation just nu” och att vi kommer att få vänta ett tag.
Och det gör vi. Det är en gråmulen torsdagseftermiddag i november och minuterna passerar. En kriminalvårdare som hastigt springer ut genom en dörr och in genom en annan får oss att ana att det är någonting som hänt innanför de taggtrådsförsedda staketen. Mer ser vi inte av vad som pågår, men snart verkar lugnet återigen ha infunnit sig på fängelset – och vi får lov att komma in i den miljö som för de flesta i samhället är ganska okänd.
Martina Remse, som vanligtvis tjänstgör som vakthavande befäl, tar emot oss.
– Centralvakten har koll på alla larm, kameror och grinden och är själva hjärtat på anstalten. Vakthavande är mer som en operativ chef som fördelar arbetet under dygnet, berättar hon, och fortsätter:
– Det är nästan som ett samhälle i miniatyr här inne, klienterna lever hela sina liv här.
Genom en dörrsluss kommer vi in till den del av anstalten där de intagna får ta emot besök. Ett nytt familjerum blev klart i somras.
– Vi vill att det ska kännas så naturligt som möjligt för de barn som kommer och hälsar på sina pappor här. Tidigare såg det mer ut som ett Bvc-väntrum, nu har vi försökt göra det som ett litet hem, säger Martina.
Avdelningarna får vi inte komma in på, men Martina tar oss med in i personalutrymmena, förbi rummet där de anställda hämtar all sin utrustning: Larm, batonger och kommunikationsradior.
I ett sammanträdesrum ska vi intervjua Anna Engelin, som jobbat som kriminalvårdare i Halmstad i drygt tre år. Hon är i medelåldern och hade jobbat som frisör i många år innan hon bestämde sig för att helt byta inriktning i yrkeslivet.
– Jag har inte ångrat mig en sekund. Det här är ett superkul och extremt intressant jobb. Jag lär mig nya saker hela tiden, säger hon och tillägger att ett fängelse är en väldigt speciell plats att jobba på. På vilket sätt?
– Ja, för det första jobbar man med människor som inte vill vara här, och som måste anpassa sig till massa lagar och regler. Alla är inte jättepigga på att följa dem. Självklart är det utmanande.
I Halmstad sitter bara män, det finns inga intagna kvinnor här. Anstalten har säkerhetsklass två, som är den lägre graden av säkerhetsnivå när det gäller slutna anstalter. De mest riskfyllda intagna hamnar inte här.
– Men samtidigt har vi klienter som kan vara dömda för alla olika typer av brott och sitta på allt från korta straff till livstid. Det enda vi inte har är sexualbrottslingar, säger Anna Engelin.
Hur är det att jobba med en människa som är dömd för ett riktigt grovt brott, som mord eller mordförsök?
– Jag lägger det helt åt sidan. De har redan blivit straffade en gång och ska inte behöva bli straffade en gång till, bara för att jag skulle tycka något om vad de nu än gjort. Jag försöker alltid bara se en person som behöver hjälp och stöttning. Om man gjort något hemskt är det viktigaste att man inte gör det igen.
Annas arbetsdagar är väldigt varierade. I korthet går mycket ut på att gå efter ett fast schema: Låsa
kriminialvårdare
upp och låsa in, följa klienter till matsal och till sysselsättning, vakta, hålla koll och att finnas tillgänglig. Eftersom det kommer nya klienter och nya situationer hela tiden uppstår blir det aldrig tråkigt.
Hur stor del av tiden är klienterna helt inlåsta i sina rum?
– Tolv timmar på natten. Resten av tiden får de röra sig fritt i de utrymmen de ska vara i.
Utöver ovan nämnda uppgifter har kriminalvårdarna även ansvar för säkerheten och utför visitationer av klienterna och deras rum. Man ansvarar även för att hålla miljön lugn på avdelningarna. Dessutom ingår det i jobbet att följa upp de planerade insatser som finns för varje klient. Det kan exempelvis handla om kontakter med socialtjänsten, arbetsförmedlingen eller kronofogden.
– Tillsammans med frivården utreder vi och planerar även utökad frigång och vårdvistelse om det ligger i klientens plan. Vi planerar och utreder också permissioner. Vårt jobb är alltså väldigt brett.
Kriminalvården har ett motto som lyder ”Bättre ut”, vilket innebär just att de intagna ska vara på en bättre plats i livet efter att de avtjänat sitt straff jämfört med före. Ibland lyckas man – ibland inte.
– I slutändan går det inte att ändra på någon som inte själv vill bli ändrad på, men vi försöker verkligen göra vårt bästa med de medel vi har till förfogande.
Anna berättar att det ibland kan vara svårt om det är någon som sitter inne på ett kort straff. Då räcker tiden inte alltid till.
– Klart att det känns tufft när någon inte klarar av livet där ute, men sen får man ju solskenshistorierna emellanåt som gör det värt allt slit. Är det inte svårt att låta bli att bli personligt engagerad och ta jobbet med sig hem?
– Det går inte att ta med sig det hem. Då klarar man inte av det. Man får nog redan från början gå in här med inställningen om att man bara kan göra det man kan göra. Det går inte att rädda alla.
De intagna på anstalten erbjuds bland annat utbildning som ska leda till jobb, kurser i att söka arbete, möjlighet att studera och motiverande samtal. Dessutom finns det program för de som behöver hjälp att ta sig ur ett missbruk.
Är ditt jobb någonsin riskfyllt?
– Det är klart att det kan uppstå situationer när en klient blir upprörd för att han inte får sin vilja igenom, eller situationer när de ryker ihop med varandra. Men det hör till jobbet. Har du någonsin varit rädd?
– Inte direkt rädd, men visst har det funnits tillfällen då jag känt att jag har velat ha mina kollegor på plats bakom mig. Vi har larm som vi kan rycka i om något uppstår, då kommer kollegorna snabbt.
Blir det mycket ensamarbete?
– Vissa arbetsuppgifter utför man ensam, ja. Men det finns alltid en kollega nära och man har alltid stöttning från centralvakten och kameraövervakningen.
Till sist Anna, vad är det absolut bästa med ditt yrke?
– Det finns så mycket. Men det är klart att mötena med alla människor och alla de livsöden de bär med sig är det centrala. Hade jag inte gillat den biten hade jag inte hamnat här.
”
Jag försöker alltid bara se en person som behöver hjälp och stöttning.
Anna Engelin,