Utdrag ur boken: ”Hade jag bara fattat hur fantastiskt det här bandet fortfarande är så vet jag inte om Micke hade fått övertala mig”

Studio La Fabrique, mars 2019 Det är dag tolv under inspelningarna av den nya plattan ”Samma skrot och korn” och låten ”Mannen med gitarr” är på väg att fullbordas. ”Refrängen har redan ett sångarr”, förklarar Per. ”Men det är så lite dubbad sång på plattan att här skulle det funka”, föreslår producenten Christoffer Lundquist.

”Fast det hade varit skönt att sjunga verserna för sig för när man kommer till refrängerna har jag ingen luft kvar”, säger Per.

Utanför Studio La Fabrique, belägen några kilometer från den lilla sydfranska staden Saint-rémy-de-provence, är det svensk sommarvärme, trots att almanackan bara visar mitten av mars.

”Om när jag mötte hennes ögon. För den allra första gången. Jag vill höra den där sången ...” ljuder ur högtalarna i den magnifika, vardagsrumsliknande studion, omgiven av tusentals klassiska vinylplattor och med ett jättelikt mixerbord placerat mitt i rummet.

Per och Christoffer lyssnar om och om igen. Lyssnar och testar. Lyssnar och testar.

”Den här är lite mer aggressiv och här har vi lite tjoho i refrängen att välja bland” säger Christoffer.

”Men det här är ju en ful frasering”, invänder Per.

Med ett testande som påminner om en synundersökning – ”Ser du bättre nu eller nu, nu eller nu?” – hittar de till slut den rätta versionen.

Samtidigt är Anders igång med att programmera och separera instrumenten på en annan låt. Han har tidigare under inspelningen programmerat öppningen till ”Skrot och korn” samt ”Bjud till” och ”Aftonstjärnan” när bandet hade kört fast i gamla spår och även lagt ett stråkarrangemang i slutet av ”Låt denna trumslagarpojke sjunga”. Det var ett nytt sätt för Gyllene Tider att arbeta på. Samtidigt kollar MP på datorn vad som har hänt därhemma, Göran stämmer av sin Iphone och Micke är tillfälligt ute för att hämta luft.

Innan Per skulle till Nashville hade han upptäckt studion i en tv-dokumentär med Nick Cave, och det blev Anders uppdrag att i augusti 2018 reka studion. Tillsammans med Jennie och Nico passade de på att ta en liten minisemester.

”Är det någonstans som vi ska spela in vår sista platta så är det här”, löd rapporten hem.

Och nu var de här. På klassisk mark.

För här, i Studio La Fabrique, hade artister som Rammstein, Nick Cave, Morrissey, Radiohead, Mika, Anouk och Charles Aznavour tidigare spelat in och 2012 hade svenska Kents nionde studioalbum, Jag är inte rädd för mörkret, skapats just här.

Men själva byggnaden hade anor från flera hundra år tillbaka i tiden. Till en början hade det varit en tygfabrik där uniformerna till Napoleons armé hade färgats. Växten som färgade kläderna röda växer än i dag i den enorma trädgården, men Napoleons avsikt att blodet skulle vara mindre synligt tack vare den röda kulören hade även en bieffekt – även soldaterna blev mer synliga och ett lättare byte för fienden.

1819 var dock fabrikens dagar över och byggnaden förvandlades till en gård. Men under golvplankorna fanns oljerännorna från den tiden kvar. Det upptäckte Hervé Le Guil, själv ljudtekniker och producent, som tidigare hade haft en studio i en gammal biograf i Paris. Han tog över gården för sitt livs drömprojekt: att göra om den till en exklusiv inspelningsstudio.

Men byggnaden var svårt förfallen; grönskan hade vuxit in i rummen och hela vvs-systemet tvingades bytas ut sedan änkan till den legendariske musik- och filmkritikern Armand Panigel bott helt ensam på gården mot slutet och inte orkat ta hand om den. Panigel hade en gång ägt världens största vinylsamling av klassisk musik och den samlingen, drygt 200 000 skivor, fick Hervé med ”på köpet”. Plus 30 000 filmer samlade på filmrullar och gamla vhs-kassetter samt tusentals böcker – allt inrymt på vinden, i bokhyllor och i dolda rum bakom rummen.

2007 invigdes den nya studion som numera lockar musiker från hela världen med sin unika miljö, den stora trädgården med groddammen, det gigantiska matsalsbordet där alla samlas för olika måltider, och de tolv rummen som döljer sig bakom pittoreska, grågröna fönsterluckor.

Sedan 2010 har man årligen även en så kallad masterclass, en workshop för producenter, och dagen efter att Gyllene Tider lämnat studion tar dessa besökare över.

I köket i den privata avdelningen, där Hervé bor med sin fru Isabelle, har han en imponerande samling av tomma vin- och champagneflaskor, signerade av konstnärer, musiker och producenter sista dagen av deras vistelse där.

Vid lunchen, bestående av pumpasoppa med ingefära, korv, brysselkål och dessert, fortsätter diskussionen om den senaste inspelningen.

”Det var något närvarande och försynt med förstatagningen. Och det är närvaro man vill åt. Inte duktighet. Men vill du ta om en gång till så kör vi”, säger Christoffer.

Per skakar på huvudet. Han är nöjd och har noggrant noterat allting i sin ”kossa-bok” och strukit för med färgpennor i olika kulörer för att ha koll. Kossa-boken ¬– en anteckningsbok vars första version hade ett Andy Warhols ko-omslag – var något som Roxette-producenten Clarence Öfwerman en gång börjat med och som sedan dess har fått heta så.

I stället blir ”Final” nästa låt att pricka av på Pers lista – ett litet instrumentalt stycke, ett musikaliskt farväl, som kommit till på slutet och bara fanns som en idé på Iphonen. Men alla hade gillat den så nu skulle den växa fram ur ingenting.

”Jag gillar din sjua där, jättesnyggt spelat” säger Per till Göran.

”Ett A moll 7” sticker Fritzon in med ett leende. ”Du högg på den direkt ...” skrattar Per. Göran hade den här gången medvetet inte tränat på demoversionerna före avresan, för att inte låsa fast sig vid någon idé. I stället hade han bara lyssnat in låtarna och noterat tonart.

Nu stod han med två keyboards fram sig i en egen liten hörna där han testade idéer, samtidigt som de övriga lade på bas, trummor och gitarr.

Det fungerade perfekt och var inte alls lika stressande som tidigare.

”Pizza-gessle”, inflikar Micke när Per lägger på en spansk gitarr.

”Vänta bara, efter fyra flaskor vin kan det bli fantastiskt”, svarar Per snabbt.

Olika idéer, infall och instrument testas, tas med eller spolas. Men förslaget att recitera ”Flickorna på TV2” (!) läggs så småningom på is.

Dagen är över och servitören Glenn och kocken Doug kan, lika stolta och glada som vanligt, servera sin trerätters middagsmeny som avslutning på kvällen.

”Hade jag bara fattat hur fantastiskt det här bandet fortfarande är så vet jag inte om Micke hade fått övertala mig ...” säger Per innan han tömmer sista glaset rödvin.

”Gyllene Tider 2.019 – en sista refräng”

hn.se.