Cecilia Werner: I Pestens Hus är väntans tid extra lång

Så kom dagen då min 19-årige son packade sin ränsel och sa adjö till mor och far.

”Vik hädan från detta pestens hus”, sa jag. ”Rädda dig medan du kan, min son.”

”Ja, mor”, svarade han. ”Jag söker skydd hos irländarens hus.”

Med tårfyllda ögon såg jag honom gå. Skulle han klara sig? Eller var han redan smittad – och därmed dömd?

Det här är alltså historien om Farsotens Hus. Också känd som: ”Så kan det gå när dina barn inte haft vattkoppor som små”.

Det började med ett samtal från 13-åringens ridlärare: – Har Pelle haft vattkoppor? För min dotter fick utslag i dag och Pelle var ju här i förrgår.”

Oops…

För svaret på frågan är nej. Och det är INTE roligt att få vattkoppor när man är tonåring eller vuxen. Själv var jag 23 år och den upplevelsen går bara att beskriva genom att citera Joseph Conrads bok Mörkrets hjärta: The horror! The horror!

”

Och det är INTE roligt att få vattkoppor när man är tonåring eller vuxen. Själv var jag 23 år och den upplevelsen går bara att beskriva genom att citera Joseph Conrads bok Mörkrets hjärta: The horror! The horror!

Det unnade jag inte mitt barn, men vad göra? Ett snabbt överslag (smittotillfälle + inkubationstid + infektionstid) visade att vi i alla fall skulle klara julen, och att han inte skulle missa så mycket i skolan eftersom det redan var i slutet av terminen.

Sen slog det mig:19-åringen! Har inte heller haft vattkoppor! Trots att jag släpade honom till smittade familjer när han var liten. Sen dess har jag liksom bara glömt bort det.

Men nu slog det mig med all kraft: 19-åringen har astma. Och man kan få vattkoppor i luftrören.

Så likt Krösa-maja surrade jag omkring runt sonen och bara:

”Far hän, far hän, vi har tyfus vattkoppor på går’n”. Sen sansade jag mig och mindes att google is my friend och hittade: vattenkoppsvaccinet.

Efter att vårdcentralen i Varberg förklarat att

1: vi har inget sånt vaccin på lager och

2: vi vaccinerar bara småbarn i riskgruppen, googlade jag igen och hittade tre kliniker i Göteborg.

MED vaccin och med drop-in-tider till klockan åtta på kvällen. Sonen var så välkommen när som helst. Halleluja! Iväg med riskungen – schas schas.

Check på den. Trodde jag.

”En av fem blir sjuka i alla fall, innan man tagit spruta nummer två”, förklarade 19-åringen när han kom hem från kliniken. Så i förrgår packade han sin väska och drog till kompisen (som råkar ha irländskt påbrå).

”Vi ses till jul”, pep jag.

Här hemma bevakar vi vår yngste son med hökögon. Koppa eller inte koppa, det är frågan. Och advent är ju väntans tid så på ett sätt är vi ju i fas