Barnen dras in i maffians krig
Drama
Camorrans barn
Regi: Claudio Giovannesi
Med: Francesco Di Napoli, Viviana Aprea, Mattia Piano Del Balzo, Renato Carpentieri, Valentina Vannino mfl
Italien, 2019 (105 min) ***
Medan Martin Scorsese låter Robert De Niro och Joe Pesci ur ”Maffiabröder” återförenas i ”The Irishman”, tillsammans med en agiterad Al Pacino, vidgas på andra håll perspektiven på maffians krigföring.
Vi ser moderna neorealistiska berättelser om våldets konsekvenser för de som tilldelats minst makt i den skoningslösa, patriarkala hierarkin: barnen och tonåringarna, flickvännerna och mammorna.
Roberto Savianos bästsäljare ”Gomorra”, om maffian i Neapel, är en uppenbar inspirationskälla för dessa filmer, inspelade på plats i Italien. Matteo Garrone, som i fjol regisserade mästerliga ”Dogman”, vann redan 2008 juryns stora pris i Cannes för sin filmatisering av Savianos reportagebok. Även tv-serien ”Gomorra” på HBO är influerad av berättelsen, som sålts i över två miljoner exemplar i Italien där författaren lever under dödshot från maffian.
Claudio Giovannesi, som regisserat flera avsnitt av tv-serien ”Gomorra”, har nu tagit sig an en annan av Savianos böcker: ”Blodsleken: Camorrans barn.”
I halsbrytande tempo färdas vi där med de unga mopedåkande huvudpersonerna längs Neapels smala gränder. Gatumyllret, miljöerna och detaljrikedomen borgar för en autentisk känsla.
Tonen är rå, tolv- till femtonåringarna leker vuxenliv och härmar de vuxnas våld tills det blir verkligt.
Rivaliteten mellan olika maffiafalanger är slående. Camorran sätter skräck i kvarter efter kvarter och driver med hot och våld in skyddspengar från torghandlare och butiksägare.
En av dem som drabbas är Nicolas mamma, som driver den lokala kemtvätten.
Sonen Nicola, utmärkt spelad av Francesco Di Napoli, leder Paranza-gänget, en grupp unga pojkar kopplade till camorran. De är otåliga, vill bli rika, köpa dyra designade kläder och nya mopeder.
Därför iakttar de och härmar sina våldsbejakande förebilder – från mytomspunna maffialedare till äldre bröder.
Steget från leksakspistoler till riktiga AK 47:or är skrämmande kort, och snart snortar de unga uppkomlingarna, som knappt fått hår på pungen, kokain och är hantlangare åt den maffiafamilj som styr områdets droghandel.
”Camorrans barn” betonar just hur barnsliga de är: förtjusta i allt nytt, guldglänsande, lyxigt och samtidigt: livsfarliga. Kallblodigt, helt utan rädsla och konsekvensanalys, kastar de sig ut i en verklighet de uppfattar som en lek. Ett tv-spel där du skjuter och dödar och ständigt kommer undan, eller återuppstår.
När våldet blir kännbart på riktigt, en intern maktkamp skakar gänget och situationen hårdnar har de ingen plan B. Samtidigt lurar nya småpåvar runt hörnet ivriga att ta över makten med våld.
Den starkastes lag gäller och känslan av att vara utbytbar är påtaglig för dessa maffians barnsoldater.
Särskilt starkt berör porträttet av Nicola, storebrodern och sonen som egentligen vill väl men samtidigt blir allt mer avtrubbad. Alla i gänget skissas inte med samma omsorg och frossandet i statusprylar, droger och prostituerade blir i längden lite utdraget och övertydligt.
Den spirande förälskelsen mellan Nicola och jämnåriga Letizia, som går till final i en skönhetstävling, är visserligen söt och visuell, men samtidigt lite tunn.
Dessa invändningar till trots är ”Camorrans barn” en skoningslös påminnelse om att våld föder våld. Maffian avglorifieras och det sociala arvet tydliggörs så att det svider i hjärtat.