Janina kan inte glömma lägrets fasor
Janina är en av de sista som kan vittna om fasorna i Auschwitz
Snart fyller hon 96, och är en av de sista som kan vittna om fasorna i nazisternas förintelseläger. I dag berättar Janina Pettersson från Getinge om sina år som fånge 34366 – ” för i Auschwitz hade vi inga namn”.
Halland: Vissa valde att operera bort siffrorna, men Janina Pettersson lät dem sitta kvar. Fånge 34366 har burit med sig fasorna från Auschwitz genom ett helt liv – i dag är hon en av de sista som kan berätta om helvetet på jorden.
”Tidigt varje morgon fick vi gå till arbetet på ammunitionsfabriken. De ställde upp oss framför baracken och ropade upp våra nummer – vi hade inga namn i Auschwitz. När de skrek mitt, 34366, ropade jag ”jawohl!”.
Vi gick fem och fem i bredd, och framför och bakom ledet gick två vakter med gevär och schäferhundar. I fabriken paketerade vi bomber som skulle fällas från flygplan. De vägde tre kilo och vi lindade in dem i pappersremsor, så att de inte skulle explodera under transporten till fronten. Det var tungt, men så fort du rätade på ryggen var piskan där och vakterna skrek ”weitermachen!”. Det var lite bättre när vi hade äldre vakter, de var inte lika brutala. De unga Hitlerpojkarna, de var hemska. Som de slog oss!
Fabriken låg utanför själva lägret. Den var inhägnad, men inte med elstängsel. Så det hände att någon kvinna försökte fly. Då började de jaga henne med hundarna och vi andra fick marschera hem. Sen fick vi stå uppställda utanför baracken tills de hade hittat henne. Det kunde ta timmar, men de fick nästan alltid tag på rymlingen. Om hon fortfarande kunde gå själv – den som försökte fly blev svårt misshandlad – så stapplade hon fram, annars släpades hon av hundarna. Och sen sköt de henne framför våra ögon, som ett avskräckande exempel.”
Janina ”Janka” Pettersson, född i sydöstra Polen som Janina Gardias, sitter vid köksbordet i sin lägenhet på Begonian i Getinge. I januari fyller hon 96 och hon är pigg för sin ålder, även om hörsel och syn har börjat svikta. Men rösten är stadig när hon berättar om det hon upplevde i Auschwitz och hon säger att allt finns kvar, trots att det snart gått 75 år sedan hon blev fri.
När lägret tömdes sattes Janka på ett tåg norrut, och efter kortare stopp i Köpenhamn och Lund hamnade hon i Halland. Här träffade hon sin man Algot och de fick fyra barn. Tiden i koncentrationslägret orkade hon dock inte prata om – inte ens när barnen hade läst om andra världskriget i skolan och ställde frågor om de där siffrorna på hennes vänsterarm.
”Jag drömde ofta mardrömmar och hade liksom en stor klump i bröstet. Det var inte förrän 2002 som det brast. Då var det en ung präst som övertalade mig att prata i Asige kyrka på Förintelsedagen den 27 januari. Han kom hit några dagar innan och vi började prata om min barndom. Sen kom vi in på ungdomen… och så hamnade vi i Auschwitz. Då kom allt. Jag grät och grät, till slut skakade hela kroppen. Prästen tröstade så gott han kunde – och Algot, han kokte kaffe.
Den 27 januari var kyrkan fullsatt och jag undrade vad jag hade gett mig in på. Men prästen tog mig i handen och sen började jag berätta.”
Efter det har Janka fortsatt att berätta. I skolor, församlingshem och föreläsningssalar – och nu för oss. Ibland stannar hon upp för att leta efter ord, namn och platser, men allt finns där inom henne. Vissa saker kommer trevande, och då sätter hon handen för ögonen, som för att slippa se bilderna på näthinnan.
”Det värsta… vissa dagar när vi kom hem från arbetet… på håll såg det ut som travar med björkved, men det var stora högar med lik som skulle brännas. Andra fångar klättrade runt på kropparna och klippte av dem det svarta håret innan de skulle in i ugnarna, jag tror att håret skulle användas i madrasser… Det fanns också ett tegelhus, där det pågick medicinska experiment. Man var livrädd för att bli haffad och tagen dit, man visste ju att de inte precis bedövade fångarna.
Och så var det barnen. När det kom nya fångar, kunde de ta spädbarnen från deras mödrar och slå ihjäl dom mot stolpar… Ja, det kunde vi få se… Hur kan någon göra så? Jag vet inte.”
I början av februari 1942 var Janka 18 år och bodde i Lisiecice, mot gränsen till dagens Tjeckien, där hon jobbade hos ett judiskt läkarpar. Det var ont om mat och det gick rykten om att det skulle komma en leverans. Hon fick en lista med varor hon skulle köpa av frun i huset, och gick och ställde sig i kön.
”När vi stod där kom plötsligt en massa Hitlerpojkar och körde iväg med alla som stod i kön, 50-60 personer. På järnvägsstationen lastade de in oss i kreatursvagnar med halm på golvet och sen bar det av. Tåget gick i 30 kilometer i timmen och de hade satt för en bom på utsidan. När vi kom fram – jag vet inte hur lång tid det tog, men vi fick varken mat eller vatten på resan – föste de ut oss och motade in oss i två köer. En gick till vänster och en till höger. Jag såg en massa nakna människor framför ett hus i det vänstra ledet, och jag trodde att de skulle duscha. Några dagar senare fick jag veta att de skulle in i gaskamrarna…
Men jag hamnade i den högra kön. Där klippte de av oss allt hår, och vi fick en uppsättning randiga kläder i tjock markisväv, en militärfilt, en skål och bestick. Sen brände de in numret i armen. När det var min tur gnällde jag lite och då sa de att ”det är ingen idé att du gnäller, härifrån kommer inget levande ut.”
När jag stod i kön frågade de mig om jag var jude, och när jag svarade nej var det någon som sa att ”hon är politisk fånge”. Men jag hade aldrig varit politiskt aktiv. Än i dag vet jag inte på vilka grunder de tog mig till lägret.”
Janka berättar utförligt om det hon såg, hörde och upplevde i Auschwitz-birkenau, men säger inte mycket om hur det kändes. Vad tänkte hon?
Levde hon med ständig dödsskräck? Hade hon någon att prata med? Existerade vänskap i lägret? Går det att vänja sig vid hunger?
”Du vet, vi var så utmattade att vi var apatiska. Det handlade bara om att ta sig igenom ännu en dag. När vi kom hem från fabriken, efter en arbetsdag på 10-12 timmar utan mat, fick vi en skiva barkbröd och en skål med soppa som var kokt på ruttna potatisar och skämda grönsaker. Man åt och sen kröp man ner i sin säng, på den där halmen som kryllade av ohyra. Vi fick aldrig duscha och jag hade samma kläder i tre år. En gång desinficerade de kläderna. Den dagen slapp vi gå till fabriken och fick sitta nakna och vänta tills det var klart. Vi var alltid hungriga och åt grässtrån, blad och bark. Men det gav ju ingen kraft att prata, tänka eller känna efter. Till slut gick man som i trans. Man accepterade allt, även om man blev sargad inombords.”
När Janka kom till Sverige var hon 21 år och vägde 34 kilo. Hon fick arbete hos en lantbrukare i Skipås, och gav sig med glädje in i stallarna och ut på åkrarna. Successivt ökade hon i vikt, och efter några år var hon uppe i 68 kilo.
”Att få komma till Sverige från Auschwitz var som att komma till himlen. När man har varit i helvetet är man tacksam resten av livet över att ha tagit sig levande därifrån. Jag fordrar inte mycket, jag är så nöjd med allt jag har fått. Men man formas av det man varit med om, på många sätt. Till exempel vill jag aldrig slänga mat och jag har reumatisk värk som jag tror beror på kylan i lägret.”
Sommaren 1967 hörde hennes lillebror Wacek av sig. Han hade hittat henne med hjälp av Röda Korset, och hela familjen Pettersson satte sig i bilen och körde till Polen för att träffa Jankas släkt. Efter det var kontakterna täta, och Janka kan inte riktigt förklara varför hon inte sökte upp sin familj efter kriget.
Men kanske hänger det ihop med den där klumpen. Hon var bara tvungen att glömma och börja om på nytt. Polen var ett söndertrasat land efter kriget, och sen kom Järnridån. Men hon minns den där dagen 1967, när hon såg sin bror stå på gatan utanför sitt hus – och hur de sen kunde krama om varandra för första gången på 25 år.
Tillsammans med familjen och polska släktingar har Janka också besökt Auschwitzbirkenau vid flera tillfällen. Första gången sa kroppen ifrån, rent fysiskt.
”När vi skulle gå in genom porten började hela jag darra okontrollerat. Benen bar mig knappt. Men jag tog mig in och efter en stund släppte det. När jag sen gick runt där tänkte jag ”Har jag varit här? Inte undra på att jag har huvet fullt av elände…”. Som minnet av den där dagen då vi fick strö ut aska från gaskamrarna över trädgårdslanden. Det kom en vagn, och så fick vi varsin hink…
Jag har besökt Auschwitz flera gånger efter det. Det är viktigt att lägret får stå kvar, så att folk får veta hur de betedde sig. Jag har ju de där siffrorna på min arm som gör att jag aldrig kan glömma. Jag vet flera andra som har tagit bort dem, men det har jag inte ens funderat på. Nej, de får allt följa mig den tid jag har kvar.”
Det kunde ta timmar, men de fick nästan alltid tag på rymlingen. Om hon fortfarande kunde gå själv – den som försökte fly blev svårt misshandlad – så stapplade hon fram, annars släpades hon av hundarna.