Mycket makt – för lite ansvarstagande, Löfven!
Ytterst ligger ansvaret för samhällsutvecklingen hos regeringen, inte hos tonåriga rapartister.
Ledare 11/12. Vem kan stoppa gängkriminalitetens utbredning? Frågan finns på allas läppar. Drogerna, liksom vapnen och våldet, har blivit tyngre. Politikernas fördömanden har blivit strängare medan de politiska förslagen har varit desto färre. Samhällsutvecklingen tycks nästintill vara deterministisk i den mening att allt som sker i förorterna tydligen ligger bortom politikernas kontroll.
Inte minst kan statsminister Stefan Löfvens (S) kritiserade Agenda-intervju häromveckan understryka det faktum att regeringen tycks anse att den saknar ansvar för utvecklingen. Det är svårt att ta statsministerns ord om att ”vi inte såg detta komma” på allvar (Expressen, 18/11). Samhällsproblemen med utanförskap och kriminalitet är knappast nya fenomen i Sverige, även om dagens situation har eskalerat. Samtidigt som allmänhetens frustration växer inför regeringens handfallenhet ser vi en angränsande trend slå rot i debatten.
När den som är ansvarig saknar lösningar är det sedan gammalt ett knep att skylla på någon annan. Problemen med gängkriminalitet har Löfven tidigare skyllt på rika knarkare i Djursholm (DN, 13/8). Den samhällsutveckling som varje politiker fördömer tycks underligt nog vara någon annans än de folkvaldas ansvar.
Men bara för att den rödgröna regeringen saknar lösningar minskar inte allmänhetens efterfrågan på ansvarstagande. I en tid av statsmannamässig ansvarslöshet har ansvarsutkrävandet förvridits från den strukturella till den individuella nivån. Om inte Löfven kan lösa problemen, vem får då ta smällen för samhällsutvecklingen?
I fredagens Malou efter tio intervjuades den 18-årige rapartisten Greekazo. Samtalet eskalerade dock fort till att handla om allt annat än artistens karriär. Malou von Sivers var ivrig att få reda på varför Greekazo ”romantiserade” våld, knark och kriminalitet i sina låtar.
Programledaren fortsatte senare, tillsammans med Anders ”Arga snickaren” Öfvergård, att gång på gång ställa artisten till svars för sina hårda ord i låtarna, men också för den ”gangstertrend” som breder ut sig bland Sveriges unga.
Artisten sa att han skriver om den verklighet han upplever, men enligt von Sivers och Öfvergård var det inte tillräckligt. Tonåriga Greekazo med sina 40 miljoner lyssningar var enligt de båda en förebild som borde ta ansvar för det hemska som han sjunger om. För hur ska förorterna annars lyfta sig ur utanförskapet – om inte genom en tonårings enskilda plattform som musiker?
”
Rimligt att ställa artister till svars för den ”gangstertrend” som breder ut sig?
Det är i det politiska vakuumet som denna samtida tankevurpa vuxit fram. Lika lite som vi kan utkräva ansvar och lösningar från Greekazo kommer debatten att fortsätta framåt. Den som vill se samhällsförändringar gör bäst i att inte kräva politiskt ansvar från varken tonåriga artister eller Djursholmsbor. Tvärtom bör fokus riktas mot de som faktiskt kan och bör ta tag i problemen: politikerna.