Jan-owe Wikström: Tack för att vi fick vara med på din magiska resa, Marie

En unik röst har tystnat. Ett brinnande hjärta har stannat. En mamma, maka, syster, anhörig och vän finns inte mer. Marie Fredriksson är död. 61 år ung. Det känns – overkligt. Och så orättvist. Kanske att hon visste att hon levde på lånad tid när hon efter det som skulle bli Roxettes sista konsert i Kapstaden i Sydafrika den 8 februari 2016 sedan drog sig tillbaka efter att makalöst nog ha gjort comeback sju år tidigare efter hjärntumören hon hade drabbats av 2002.

Men hon var en fighter som alltid hade en stark integritet och värnade om sitt privatliv. En fighter vars livselixir var kärleken till – och inte minst från – fansen som gav henne energin och kraften att orka resa världen runt igen och göra det hon, förutom familjen förstås, älskade mest av allt – att sjunga, att stå på scenen och få möta fansen från alla jordens hörn.

Trots sviterna av sin sjukdom.

Tills hon den där dagen i februari för snart fyra år sedan insåg att turnerandet med Per Gessle var över.

Och tills den 9 december 2019 när kroppen sa ifrån.

Många kommer säkert att minnas henne framför allt i Roxette som den självklara, stolta, briljerande men också ödmjuka popstjärnan som hon var.

Men hon var så mycket mer mångfacetterad. Teater, jazz, blues, rock på engelska och svenska. Sårbar och stark, skör och envis på en och samma gång. Och framför allt – hon var alldeles för bra för att vara en i bakgrunden.

” Marie var en fighter vars livselixir var kärleken till – och inte minst från – fansen som gav henne energin och kraften att orka resa världen runt igen.

Själv minns jag den första Strul-festivalen på Bastionen i Halmstad 1979 där en blyg, proggälskande tjej försynt satte sig bakom sitt elpiano i gruppen Strul och sedan – briljerade.

Det var sångaren och motorn i bandet, Martin Sternhufvud som hade övertalat henne att vara med. Men det var trummisen och tillika pojkvännen i bandet, Stefan Dernbrandt, som lockade henne att flytta från Skåne till Halmstad.

Strul blev, efter diverse strul, så småningom Mamas Barn, men vägen var krokig. Trots tv-framträdanden och plattor kom det riktiga lyftet aldrig. Inte förrän Lasse Lindbom tog den lilla spröda tjejen med den stora rösten från Östra Ljungby under sina vingar.

Genombrottet kom med ”Ännu doftar kärlek” och det var där, på toppen av Maries solokarriär, som Per undrade om hon som duo ville testa en låt som på svenska hade hetat ”Svarta glas”, men nu ”Neverending love”.

Marie hade körat på Gyllene Tiders misslyckade Heartland Café-turné 1983 och innan dess också medverkat på en bonussingel till tidningen Schlager, ”Ingenting av vad du behöver”.

Då var det Gyllene Tider som var störst. Nu var det hon. Marie och Per var så olika på många vis. Men de närde samma drömmar och där någonstans på vägen hade en mycket speciell syskonliknande kärlek och relation vuxit fram.

Därför, trots alla varningens ord om att inte hoppa på det osäkra projektet, ville hon ge det chansen, projektet som gick under namnet Roxette. Och det är i dag, 33 år och 80 miljoner sålda plattor senare, ett stycke musikhistoria.

För även om Marie inte längre finns bland oss kommer hennes musik för alltid att leva. Med Roxette och – som soloartist.