Nu återuppstår Hank von Hell – i Göteborg

Hans-erik Dyvik Husby har återuppstått flera gånger. Vid nittio tillfällen har han hissats upp på korset i musikalen ”Jesus Christ Superstar”, men han har också egna erfarenheter av döden. Nu har den forne punkaren hårdtränats i noter och operasång för at

Jag stod vid en grav på Cypern för ett år sedan. Där stod det: ”Här vilar Lasarus. Död för andra gången”. Då köpte jag med mig en ikon. Fan, jag visste inte att vi rockstjärnor hade ett eget helgon, säger Hans-erik Dyvik Husby.

Det är lätt att förstå att den bibliska historien om Lasarus tilltalar honom. 1998 gick han under namnet Hank von Helvete och var sångare i det ikoniska bandet Turbonegro. Vid den tiden var framgångarna stora men Hank själv led av ett tungt heroinmissbruk. Strax efter att bandet hade släppt albumet ”Apocalypse Dudes” kollapsade han.

Enligt Håkon Moslets biografi ”Trbngr” var han kliniskt död i flera minuter innan han kunde återupplivas med hjärt-lungräddning. Situationen blev ohållbar och Turbonegro tvingades lägga ner.

Efter en omstart några år senare valde Hans-erik Dyvik Husby att 2011 slutligen pensionera karaktären Hank von Helvete. Då hade han varit frontman i bandet i 18 år.

10-talets början blev i stället en omdanande tid. Dyvik Husby var ren och nya typer av uppdrag hade börjat dyka upp. ”Jesus Christ Superstar” (2009) följdes av rollen som Cornelis Vreeswijk i filmen ”Cornelis” (2010) och därpå en turné med Jack Vreeswijk.

Vissa ansåg att han genom vissången svek sina punkideal. DN:S musikskribent Fredrik Strage såg det rent av som en personlig förolämpning:

”Jag vill inte bli för konspiratorisk, men att vismaffian kidnappar just Hans-erik Dyvik Husby känns som ett långfinger tryckt i nyllet på undertecknad.”

Själv fnyser den norske sångaren åt kritiken och menar att punk handlar om att få göra vad man vill, oberoende om det är att slå sönder en gitarr eller skriva en barnbok.

– Därför är det skönt att anarkismen har börjat hitta tillbaka. För det måste bli ett stopp på punkpoliser. Jag menar kredibilitet inom punk? Vafan är det? Det är som att säga: ”enligt reglerna måste du sniffa lim”, säger han.

Inne i de förvirrande korridorerna på Stadsteatern i Göteborg öppnar Hans-erik Dyvik Husby dörren till sin loge. Han rotar snabbt fram en pärm med noter.

– Titta här, säger han uppspelt och pekar på en G-klav.

– Det här tecknet känner man kanske till ändå. Men det här?

Fingret rör sig ner till den F-klav, eller basklav, som Hans-erik Dyvik Husby sjunger efter i operan.

– Det är ju bara en krumelur. Det är det vi gör. Sjunger krumelurer, säger han.

Trots det humoristiska tonfallet går det att skönja en stolthet i rösten när han pratar om noterna. För även om Dyvik Husby tidigare har gjort musikaler har han inte tittat i noter sedan han var elva och sjöng i kyrkokör.

– Frågan väckte Pippi Långstrumpmoralen i mig. ”Det där har jag ju aldrig gjort. Det klarar jag säkert”. Sen kom jag till teatern och jäklar vad jag fick ångra mig. Fan, där tog jag mig vatten över huvudet.

– Alltså jag är i terra incognita (okänt land), men jag tycker ändå att det är jävla häftigt att en gammal punkare som jag, från gatorna i Oslo, hamnar i en Mozartpjäs.

I december är det premiär för ”Trollflöjten” på Göteborgs stadsteaters Stora scen. Då spelar Hans-erik Dyvik Husby karaktären Sarastro. Som motspelare har han den prisade sopranen Karolina Andersson som har gjort Nattens drottning till en paradroll.

I föreställningen slåss Sarastro och Nattens drottning om den gemensamma dotter Pamina.

– Det handlar om en mamma och pappa som är i vårdnadstvist och Pamina är offret. Det är hon som lider av det här. För de vuxna använder tunga vapen och hon är ett av dem.

I Stadsteaterns version har regissören Melanie Mederlind placerat historien i modern tid. Men det innebär inte några större förändringar i librettot förklarar Dyvik Husby.

– Melanie är en jävla intelligent regissör. På bara två, tre ställen har hon smällt in små ord som vårdnad. Då fattar man. Jag tror att alla som har varit med om en hård vårdnadstvist kommer att känna igen sig och gråta.

Den debuterande operabasen tycker också att det är rätt val att lyfta in ”Trollflöjten” i modern tid, för krocken mellan

Mozarts historia och dagens ideal måste hanteras.

– Skulle Sarastro stå och säga det han gör i dag utan sammanhang skulle han framstå som en incel på LSD. Det hade blivit en jävla katastrof, säger han och syftar på den grupp ofrivilligt celibata män som uttrycker frustration och kvinnohat, och i extrema fall även begår våldsattentat.

Publiken kommer också att märka av skillnader i musiken. Mozarts opera har nämligen fått ett nytt arrangemang och Simon Ljungman (Augustifamiljen) är kapellmästare.

– Och det är lite poängen att alla sjunger utifrån sin bakgrund. Musikal, rock, opera. Men det ska vara Mozart först.

För Hans-erik Dyvik Husby var dock sträckan till Mozart lång. Han säger att han kämpade för att hitta sin Rosettasten, alltså det arkeologiskt fynd som blev nyckeln till att kunna tyda egyptiska hieroglyfer. Men operans hemligheter fortsatte att vara dolda tills en dag, då det plötsligt började lossna.

Så vad var Rosettastenen?

– Det här är ju nordeuropeisk klassisk konst. Och där har Rosettastenen alltid varit auktoritärt plugg – lär dig annars dödar jag dig.

Det låter inte så punkigt?

– Nej, punken är ju det motsatta. Om du inte hittar på något schysst, visa fingret så blir det tufft ändå. Det är ju egentligen ett uppror mot plugget. Men här fick man ta all sin attityd, all sin ”Fuck you. I’m just wingin’ it”-hållning och slänga bort.

Helt har dock Dyvik Husby inte kunnat släppa sin punkattityd. För ett år sedan återuppstod nämligen karaktären Hank, nu omarbetad till soloartisten Hank von Hell. I kväll spelar han på Pustervik. Känns det splittrat?

– Det jag känner är en osäkerhet över hur mina kollegor och vänner här på teatern kommer att reagera när de ser mig på mitt vanliga jobb.

Men du är väl ganska teatralisk på scen?

– Ja, alltså det finns något som tilltalar mig med rockstjärnor som Freddie Mercury och David Bowie. Mer än den traditionelle arbetarkillen som hade varit lastbilschaufför om han inte av slump upptäckts av en radioproducent. Elvis klev bara ut i några kläder men Bowie studerade Bertolt Brecht och läste Jean Genet. Det är inte för intet som en av hans sista låtar heter ”Lazarus”.

”

Frågan väckte Pippi Långstrump-moralen i mig. ’Det där har jag ju aldrig gjort. Det klarar jag säkert’. Sen kom jag till teatern och jäklar vad jag fick ångra mig.