Ebbe har gått i skön ”passion”
Folklivsforskaren Ebbe Schön har ägnat sig åt folktro sedan barnsben. Samtidigt har han haft ett rikt yrkesliv i både marinens och Nordiska museets tjänst.
Med sitt vita skägg och yviga hår påminner han lite om en tomte. Men Ebbe Schön är ingen tomte – däremot vet han mer än de flesta om dessa nyckfulla och arbetsamma väsen som enligt folktron höll uppsikt på böndernas gårdar. Schön är en av våra mesta folklivsforskare som har skrivit över 40 böcker och varit chef för Sveriges största folkminnessamling vid Nordiska museet i Stockholm.
Nu skriver han på en trilogi om en tomte som har förmågan att resa i tiden. Den får besöka en del märkliga platser och följa olika händelser, främst under stormaktstiden. För tomten är förstås ett berättargrepp, för att förmedla historisk kunskap.
Ebbe Schön tillhör dem som inte förstår hur Skolverkets förslag om en neddragning av historieämnet i skolan ens kan diskuteras.
– För vad är historia? Det är ju samlad erfarenhet som man bör diskutera.
Själv var hans väg till folktro kort och rak, men resan mot utbildning och akademisk karriär lång och vindlande. Han växte upp i Bohuslän; fadern var stenhuggare och föräldrarna drev ett litet jordbruk på en gård där det påstods spöka. Lille Ebbe tyckte att det var lika kusligt som intressant.
En gång när hans mamma hängde tvätt såg han spöket som sades snedda över åkrarna nära huset ibland. ”Mamma, mamma, ser du kärringa?” ropade han men blev snabbt nedhyssjad av sin mamma:
– Tyst på dig unge. Det är ju Augusta Almkvist som bor på andra sidan skogen.
Han skrattar åt historien, men det finns också något betydelsefullt med berättelserna om alver, vättar, tomtar och andra väsen. Folk skulle inte ha skapat dem om de inte hade behövts för att ge mening åt tillvaron.
– När man pratar om sådana här ting i dag finns en tendens att överbetona skräckmomentet, men egentligen var människan aldrig ensam när hon hade de här varelserna omkring sig, säger han. Och fortsätter:
– Och som företeelser så finns det här berättandet i de äldsta kulturer som vi känner, såsom sumererna.
I sumerisk kilskrift kan anteckningar om handelsvaror plötsligt varvas med trollformler om hur man höll maran borta. Olika kulturer, olika epoker, men samma behov av föreställningsvärldar.
Ebbe Schön började med hårt kroppsarbete men blev sedan signalist i försvarsmakten. En officersutbildning erbjöd möjligheten att läsa in en universitetsexamen.
På 1960- och 1970-talen var han pressofficer i marinen, på den tiden då det var ett av Sveriges viktigaste presskontor. Han medverkade vid en rad historiska händelser – högeromläggning av trafiken, bärgning av Vasaskeppet och statsbesök av sovjetiske Nikita Chrustjev mitt under kalla kriget.
Ebbe var pressofficer vid slottet där han upplevde prinsessbröllop och den iranske shahens statsbesök, men också den gamle kungen Gustaf VI Adolf i hans egna hemtama miljöer.
Under tiden lyckades han också forska i litteraturvetenskap och lade 1973 fram sin avhandling om arbetarförfattaren Jan Fridegård.
Några år senare blev tjänsten som föreståndare för folkminnessamlingen på Nordiska museet ledig; Ebbe sökte och fick den. Där fick frossa han i sitt intresse för Sveriges folkliga arv under nästan 20 år.
Utöver detta har Ebbe Schön jobbat ett halvsekel med radio och tv. Han har medverkat i ett tusental program, oftast som intervjuad men också som reporter. Det värmer hans hjärta när någon gammal produktion dyker upp som i SVT:S Öppet arkiv.
Han har också lyckats reta upp både KD (dåvarande KDS), Livets Ord och statskyrkan genom något så oskyldigt som en julkalender. 1985 kom Trolltider, en julkalender där Ebbe Schön stod för lucköppningarna – och från kristet håll anklagades för att vara satanist.
Det blev riksdagsdebatt och ute på stan klistrades dekaler som krävde ett stopp på den ogudaktiga trollkalendern. Han kan skratta åt det, men ser samtidigt en beklämmande intolerans spöka i bakgrunden.
Men på det stora hela har Ebbe Schön känt sig respekterad och uppskattad för sin gärning. Och han känner fortfarande en delaktighet med sitt unga jag, som fascinerades av folklore.
– Jag har fått möjlighet att föra ut något som sitter väldigt djupt hos mig, starka upplevelser från barndomen, säger han och konstaterar att han fortfarande får arbeta i samma anda. 90-årsdagen till trots, någon pension har det aldrig varit fråga om.
– Jag har gått i ”passion”. Det betyder att man kan jobba med något man känner mycket för och samtidigt tycker det är viktigt.