Så minns vi Marie Fredriksson: Hon behandlade alla med respekt och förhävde sig aldrig”
Tidningen har pratat med några som känt och jobbat med Marie Fredriksson i Halmstad, eller har starka minnen av henne från scenen.
”Marie var oerhört begåvad men väldigt ödmjuk, en fin människa” Margareta Ek, 60, kulturarbetare, Ysby:
– Jag lärde känna Marie när hon flyttade till Halmstad i slutet av 70-talet eller början av 80-talet, och vi umgicks mycket. Det gjorde alla som höll på med musik eller teater i stan på den tiden. Marie var skådespelare och gjorde musik till två av mina pjäser tidigt på 80-talet, och hon sjöng på min dotter Lottas dop – jag tror att det var ”Kristallen den fina”. Jag var dessutom med och klippte av hennes långa hår. Marie var oerhört begåvad men väldigt ödmjuk, en fin människa som har gått bort alldeles för tidigt.
”Jag blev så drabbad av hennes fantastiska röst att jag grät” Ika Nord, 59, skådespelare och teaterkonsulent, Halmstad:
– Jag blev jätteledsen när jag fick höra att Marie var död, och det sitter kvar flera timmar senare. Det är så sorgligt. Jag åkte med Marie på hennes första soloturné 1985 där jag körade, dansade, sydde kläder och koreograferade. Marie behandlade alla med respekt och förhävde sig aldrig, trots att hon redan då var en stjärna. Jag minns repetitioner när jag under en låt stod bakom en skärm och hörde henne sjunga, utan att se henne. Jag blev så drabbad av hennes fantastiska röst att jag grät.
”Det var djupt rörande att höra alla i publiken som skrek ”Marie! Marie!” mellan låtarna” Per Kågström, 64, journalist vid Hallandsposten, Halmstad:
– Mitt starkaste minne av Marie Fredriksson är när jag recenserade Roxettes konsert på Marknadsplatsen 2010. Det var Maries återkomst på scenen efter den svåra sjukdomen och många var oroliga för hur hon skulle klara det – och visst brast det i precision ibland. Men hon kämpade och fixade det bra ändå, och det var djupt rörande att höra alla i publiken som skrek ”Marie! Marie!” mellan låtarna – med olika uttal av namnet. Fansen kom ju från alla håll, det var bland annat svenskar, tyskar, polacker och argentinare i blåvitrandiga fotbollströjor. Det sista jag såg innan jag gick därifrån efter konserten var en flicka ur publiken på storbildsskärmen. Hon hade ett plakat där det stod Marie i ett hjärta, grät så tårarna flödade och såg samtidigt jättelycklig ut.