Maria Haldesten:
Bilbrännarna talar för förorten lika lite som Busch Thor representerar ”verklighetens folk”.
Bilbrännarna talar för förorten lika lite som Ebba Busch Thor representerar ”verklighetens folk”. Att låta sig förtrollas av ytterkantens sirener är liberalt självmord.
Stenkastning på Falkagård, bilbränder i Varberg och oro på torget – är det tecken på att systemkollapsen sprider sig? Bör vi, snabbt som attan, förebygga kriminell eskalering genom att sätta upp militära posteringar vid områden som (åter) riskerar att klassas som utsatta?
Låter det överdrivet? Det var själva poängen. Ändå liknar det de resonemang som – på fullt allvar – har förts under slutet av detta årtionde.
”I krig använder man sig av alla resurser och vi ligger i krig med kriminella cancersvulster.” Så resonerade ett antal M-politiker som föreslog militär närvaro för att skapa ordning i förorten. Att förslaget väckte gillanden i Sd-läger behöver knappas sägas. Det var ju en gammal Sd-idé.
Lika given var kritiken - inte bara från liberaler. Även poliser med erfarenhet från förortsarbete pekade på att idéns kontraproduktiva effekt.
”Det vore förödande för lokalpolisens arbete eftersom det bara skulle öka polariseringen mellan medborgarna och samhället”, skrev en polis i SVD.
Att polariseringen, rent
generellt, har ökat dramatiskt i Sverige är dock redan ett faktum. Den underblåses av partier och opinionsbildare som ser sin chans att kapitalisera på splittringen. Mest framgångrika i den grenen är SD. Men M och KD försöker knappa in.
I en intervju i DN berättar Kristdemokraternas partistrateg om hur han bytte från Liberal till Kristdemokrat när Göran Hägglund övertygande talade om ”verklighetens folk”.
Johan Ingerö beskriver partiets grodperspektiv som om det vore nytt och revolutionerande. Ändå är det bara fråga om avdammad missnöjesretorik från ett parti som hade drag under galoscherna på 90-talet – men det är strategen kanske för ung för att minnas? Eller så vill han inte låtsas om det. För då skulle han ju tvingas erkänna att den där turnén med Ebba Busch-thor och Bert Karlsson passade så bra eftersom det nya KD kopierar från gamla NYD. Det var nämligen skivkungen och hans kompis greven (!) som lanserade sig som kämpar för ”verklighetens folk” i strid mot en diffus ”elit”.
Nåväl, efterapningar är på modet. Det gäller inte bara populism. Även drag av en annan -ism har under det gångna decenniet gjort sig påmind i såväl Europa som i det här landet. Men den som pekar på risken för missväxt får räkna med klagomål från åsiktsintoleranta (liberal)konservativa. De ser en vänsterliberal konspiration i varje varning. Och skulle någon, till stöd för en relevant spaning, referera till exempelvis en förintelseöverlevare kan denna komma att avfärdas som ”utnyttjad som bulvan”.
Författare och ledare
som Hédi Fried och Madeleine Albright må vara äldre än vissa svenska politiker och opinionsbildare – men att låta antyda att de inte skulle ha sina sinnen i behåll är en ovärdig förolämpning. De varnar för att såväl beslutsfattare som medborgare skall reagera i tid, så vi skall slippa dela deras bittra erfarenheter. Att förespråka samregerande med partier som har Ungern som idealland är otvivelaktigt att riskera solkiga positionsförflyttningar, oavsett om man är politiker eller ledarskribent. Att naivt bistå SD med normaliseringen är också att göra just det.
Men att klarsyntheten blir halvdöd, exempelvis bland dem som länge verkat bland liberalkonservativa sirener, är kanske inte så konstigt. Det är lätt att bli hemmablind.
Att se verkligheten som den är kräver sin man eller kvinna – vilket inledningsexemplet från Varberg och Falkenberg faktiskt visar på. Den som upplevde ett så kallat ”Jimmiemoment” (att övermäktigas av känslan att Åkesson har rätt), när bilar sattes i brand i Varberg fick så småningom känna skammens rodnad sprida sig. Förövarna var inte vad man brukar kalla ”the usual suspects”.
Hur det förhåller sig med stenkastarna i Falkagård återstår att se. Men det är på tok för tidigt att dra slutsatser om att Falkagård är på väg att åter föras upp på listan över särskilt utsatta områden. Däremot är det viktigt att ta brott som fönsterkrossning på allvar. Det handlar inte bara om att egendom förstörs utan också om att det skapar otrygghet. Förhoppningsvis ger ökad polisiär närvaro och trygghetsinsatser resultat.
Att det kan
behövas mer ingripande åtgärder när ungdomar ägnar sig åt brott och skadegörelse är det få som ifrågasätter. Slopad straffrabatt för unga har brett stöd. Men samtliga partier som nu åter talar varmt om New York och nolltolerans får inte glömma modellens andra ben. Det tuffare reaktiva arbetet kombinerades där med ett proaktivt brottsförebyggande arbete.
Verkligheten och problemlösningen är helt enkelt komplex. Befolkningssammansättningen i Sverige kommer att fortsätta förändras. Att vi lever längre är bra. Att fler människor tvingas på flykt är sorgligt. Rätt hanterat kan det ena bli till gagn för det andra. Som när äldreomsorgen rullar på tack vare ny arbetskraft.
I en komplex värld finns också baksidor. Fler äldre med demens ställer krav på en bättre anpassad vård. Segregation måste motverkas med en klokare politik för integration. Och klimaträddning kräver uppoffringar.
Att sitta och peka finger åt en mer eller mindre diffus grupp ”andra” löser inget. En bättre framtid handlar, som vanligt, om att kavla upp ärmarna.