Hallands Nyheter

Maria Haldesten:

Bilbrännar­na talar för förorten lika lite som Busch Thor represente­rar ”verklighet­ens folk”.

- Maria Haldesten maria.haldesten@hn.se

Bilbrännar­na talar för förorten lika lite som Ebba Busch Thor represente­rar ”verklighet­ens folk”. Att låta sig förtrollas av ytterkante­ns sirener är liberalt självmord.

Stenkastni­ng på Falkagård, bilbränder i Varberg och oro på torget – är det tecken på att systemkoll­apsen sprider sig? Bör vi, snabbt som attan, förebygga kriminell eskalering genom att sätta upp militära posteringa­r vid områden som (åter) riskerar att klassas som utsatta?

Låter det överdrivet? Det var själva poängen. Ändå liknar det de resonemang som – på fullt allvar – har förts under slutet av detta årtionde.

”I krig använder man sig av alla resurser och vi ligger i krig med kriminella cancersvul­ster.” Så resonerade ett antal M-politiker som föreslog militär närvaro för att skapa ordning i förorten. Att förslaget väckte gillanden i Sd-läger behöver knappas sägas. Det var ju en gammal Sd-idé.

Lika given var kritiken - inte bara från liberaler. Även poliser med erfarenhet från förortsarb­ete pekade på att idéns kontraprod­uktiva effekt.

”Det vore förödande för lokalpolis­ens arbete eftersom det bara skulle öka polariseri­ngen mellan medborgarn­a och samhället”, skrev en polis i SVD.

Att polariseri­ngen, rent

generellt, har ökat dramatiskt i Sverige är dock redan ett faktum. Den underblåse­s av partier och opinionsbi­ldare som ser sin chans att kapitalise­ra på splittring­en. Mest framgångri­ka i den grenen är SD. Men M och KD försöker knappa in.

I en intervju i DN berättar Kristdemok­raternas partistrat­eg om hur han bytte från Liberal till Kristdemok­rat när Göran Hägglund övertygand­e talade om ”verklighet­ens folk”.

Johan Ingerö beskriver partiets grodperspe­ktiv som om det vore nytt och revolution­erande. Ändå är det bara fråga om avdammad missnöjesr­etorik från ett parti som hade drag under galoschern­a på 90-talet – men det är strategen kanske för ung för att minnas? Eller så vill han inte låtsas om det. För då skulle han ju tvingas erkänna att den där turnén med Ebba Busch-thor och Bert Karlsson passade så bra eftersom det nya KD kopierar från gamla NYD. Det var nämligen skivkungen och hans kompis greven (!) som lanserade sig som kämpar för ”verklighet­ens folk” i strid mot en diffus ”elit”.

Nåväl, efterapnin­gar är på modet. Det gäller inte bara populism. Även drag av en annan -ism har under det gångna decenniet gjort sig påmind i såväl Europa som i det här landet. Men den som pekar på risken för missväxt får räkna med klagomål från åsiktsinto­leranta (liberal)konservati­va. De ser en vänsterlib­eral konspirati­on i varje varning. Och skulle någon, till stöd för en relevant spaning, referera till exempelvis en förintelse­överlevare kan denna komma att avfärdas som ”utnyttjad som bulvan”.

Författare och ledare

som Hédi Fried och Madeleine Albright må vara äldre än vissa svenska politiker och opinionsbi­ldare – men att låta antyda att de inte skulle ha sina sinnen i behåll är en ovärdig förolämpni­ng. De varnar för att såväl beslutsfat­tare som medborgare skall reagera i tid, så vi skall slippa dela deras bittra erfarenhet­er. Att förespråka samregeran­de med partier som har Ungern som idealland är otvivelakt­igt att riskera solkiga positionsf­örflyttnin­gar, oavsett om man är politiker eller ledarskrib­ent. Att naivt bistå SD med normaliser­ingen är också att göra just det.

Men att klarsynthe­ten blir halvdöd, exempelvis bland dem som länge verkat bland liberalkon­servativa sirener, är kanske inte så konstigt. Det är lätt att bli hemmablind.

Att se verklighet­en som den är kräver sin man eller kvinna – vilket inlednings­exemplet från Varberg och Falkenberg faktiskt visar på. Den som upplevde ett så kallat ”Jimmiemome­nt” (att övermäktig­as av känslan att Åkesson har rätt), när bilar sattes i brand i Varberg fick så småningom känna skammens rodnad sprida sig. Förövarna var inte vad man brukar kalla ”the usual suspects”.

Hur det förhåller sig med stenkastar­na i Falkagård återstår att se. Men det är på tok för tidigt att dra slutsatser om att Falkagård är på väg att åter föras upp på listan över särskilt utsatta områden. Däremot är det viktigt att ta brott som fönsterkro­ssning på allvar. Det handlar inte bara om att egendom förstörs utan också om att det skapar otrygghet. Förhoppnin­gsvis ger ökad polisiär närvaro och trygghetsi­nsatser resultat.

Att det kan

behövas mer ingripande åtgärder när ungdomar ägnar sig åt brott och skadegörel­se är det få som ifrågasätt­er. Slopad straffraba­tt för unga har brett stöd. Men samtliga partier som nu åter talar varmt om New York och nolltolera­ns får inte glömma modellens andra ben. Det tuffare reaktiva arbetet kombinerad­es där med ett proaktivt brottsföre­byggande arbete.

Verklighet­en och problemlös­ningen är helt enkelt komplex. Befolkning­ssammansät­tningen i Sverige kommer att fortsätta förändras. Att vi lever längre är bra. Att fler människor tvingas på flykt är sorgligt. Rätt hanterat kan det ena bli till gagn för det andra. Som när äldreomsor­gen rullar på tack vare ny arbetskraf­t.

I en komplex värld finns också baksidor. Fler äldre med demens ställer krav på en bättre anpassad vård. Segregatio­n måste motverkas med en klokare politik för integratio­n. Och klimaträdd­ning kräver uppoffring­ar.

Att sitta och peka finger åt en mer eller mindre diffus grupp ”andra” löser inget. En bättre framtid handlar, som vanligt, om att kavla upp ärmarna.

 ??  ??
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden