Anne köpte hund för hälsan efter en stroke

Hundägare har bättre överlevnad efter en hjärtinfarkt eller stroke jämfört med patienter utan hund, visar ny forskning. Anne Ojari, som själv haft en stroke, är inte förvånad. Själv funderade hon länge på om hon skulle klara av en hund – tills hon träffade lille Maxi.

När Anne Ojari fick en stroke för nio år sedan var hon till en början orkeslös och trött. – Tiden gick, och när jag till slut blev tvingad att ge upp mitt yrkesverksamma liv blev funderingarna på en ny hund allt starkare. En väninna tjatade på mig: ”Om du inte skaffar dig en hund så kan du få en stroke till”. En katt skaffade jag redan ett år efter stroken, men en hund? Jag grunnade på detta länge. Skulle jag klara av det?

Så dök annonsen upp. Till salu: en cockerspanielkorsning, nio veckor.

– Jag åkte och tittade och kunde inte motstå honom. Så kom jag då hem med den här lille krabaten, en riktig mysputte.

Maxi, som i dag hunnit bli fyra år, hoppar upp till matte i soffan och rullar över på rygg för att bli klappad på magen.

– Nu lever jag med både hund och katt, skrattar hon. De har ju lite olika behov, men de är lika snälla båda två. De kommer bra överens men eftersom katten var här först så är det hon som bestämmer.

Anne Ojari har haft intresse för djur sedan barndomen. Hon visar en tavla på sin första hund, en vit westie. Nummer två blev en cairnterrier. Maxi är hennes tredje hund.

– Jag skulle inte kunna leva utan en hund eller katt. Utan hund hade jag nog inte kommit ut alls utan skulle legat på soffan och ätit chokladpraliner i stället. Med Maxi måste man gå ut, i ur och skur, även om jag inte har någon större lust vissa dagar. Det är ett sätt att leva. Hon stryker Maxi över pälsen. – Man blir lugn och avslappnad när man sitter och klappar sin hund eller katt. Det är väl känt att oxytocin frigörs vid beröring och ja, vi mår bra alla tre: katten, hunden och jag.

Anne drar även en parallell till sin far, som drabbades av flera allvarliga sjukdomar.

– Han levde tills han var 85, många år längre än någon trodde var möjligt. Jag är övertygad om att det var tack vare att han hade min hund hos sig om dagarna när jag var på arbetet. Oavsett hur ont han hade i fötter och ben var han tvungen att gå ut med hunden och det höll honom igång.

Maxi är fullt koncentrerad på matte medan hon berättar. Nu hoppar han upp och ger henne en puss på pannan.

– Han är så kontaktsökande och förstår det mesta, men ett ord vägrar han att förstå och det är kantarell. Jag har alltid varit ute mycket i skogen och letat efter svamp. Där har jag ingen hjälp av Maxi fastän vi har gått kurser i bland annat kantarellsök tillsammans. Han vägrar att söka efter svamp.

Anne Ojari berättar att hon var väldigt ledsen över att inte kunna komma tillbaka till arbetet efter stroken.

– Allting i livet har en mening. Nu har ett annat liv öppnats för mig. Jag är så tacksam för att Strokeforum och Strokeföreningen finns och att jag där har fått möjlighet att utveckla nya sidor hos mig som jag nog aldrig skulle börjat med annars. Det är både vävning och akrylmålning, främst djur så klart, som upptar min tid där. Jag får nog säga att jag har fått ett bra liv och är lycklig med mina djur.

” Med Maxi måste man gå ut, i ur och skur, även om jag inte har någon större lust vissa dagar.