Musikaliska damer med stor lyskraft även efter fyllda 70
Vem säger så här? ”Min mamma är född i Falkenberg, så sen jag var liten som en tumme har vi kommit till Falkenberg varenda sommar”. Jo, Elin Gunhild Bornemark, född Bohlin. Den legendariska låtskrivaren nämner den halländska staden i början av ”Gullan – pianist pedagog pionjär” (SVT den 3 januari), där hon genom att minnas och spela piano visar att 92 år bara är en hög ålder på pappret och inte i sinnet.
Hon fick dessutom en grammis för bästa barnalbum så sent som i år, för den jazziga ”Mina egna favoriter” (2018).
Dokumentären följer ”Tant Gullan” från inspirationen som 15-åring, när hon hemma i Härnösand såg den 79-åriga förebilden Alice Tegnérs sista offentliga konsert, via utbildningen till musikdirektör till de första egna barnsångerna, som till slut blev hela 400 stycken.
Att musiken har gått i arv visar sig när barnbarnen Hjördis och Signe sjunger i stämmer med sin pappa Dan Bornemark. Programmet är lika traditionellt som professionellt och gjort av Oskar Anester (reporter), Malin J Båth (producent) och Ella Petersson (projektledare) med flera.
En ännu färgstarkare musiker syns i Pernilla Hulténs ”Pärlemor” (SVT den 1 januari). Där får vi som upptäckte årets julvärd Marianne Mörck genom ”Bonusfamiljen” veta hur det gick till när hon fick göra 50 huvudroller på Malmö opera.
Skånes frejdiga primadonna har i bland annat ”Stjärnorna på slottet” berättat om sin annorlunda uppväxt i Göteborg hos fosterföräldrar som senare adopterade henne, men inte ville att hon skulle utveckla sina kreativa sidor som att sjunga och teckna, och det får förstås ta plats även i dokumentären.
” Det enda jag saknar är något om Marianne Mörcks erfarenheter av livet som medberoende alkoholisthustru.
Det enda jag saknar är något om Marianne Mörcks erfarenheter av livet som medberoende alkoholisthustru, som hon berättade om i HN inför musikalen ”Jeppe på berget” vid Tjolöholms slott tidigare i år.
För den som inte har sett Joe Labero live i exempelvis Varberg kan ”Labero i Las Vegas” (SVT den 31 december, direkt efter klassikern ”Grevinnan och betjänten”) bli en bra introduktion, inklusive några korta intervjuer om hans karriär.
Programmet ändrar inte mitt intryck att 56-åringen från Alvesta inte riktigt bottnar i den amerikanska showpersonans dramatiska gester och att hans dokumenterade skicklighet bättre syns i de små tricken, exempelvis med spelkort, än när trolleriet bygger på storskalig rekvisita.
Behöver vi en Carl Gustaf Gilbert Hamilton till? Fem aktörer har spelat Jan Guillous agent 1989–2012: Stellan Skarsgård, Peter Haber, Stefan Sauk, Peter Stormare och Mikael Persbrandt.
Nu tar en 33-årig norsk filmstjärna över stafettpinnen i den nya serien ”Hamilton” (C More den 1 januari och TV 4 den 12 januari). Jakob Oftebro gör en stabil insats i huvudrollen i omstart, där den adlige kommunisten bara ett år tidigare ha klarat den stenhårda utbildningen inom amerikanska Navy Seals.
Efter att ha sett de första två av de tio avsnitten (på 43 minuter vardera) tycker jag att det lovar gott – med internationella trådar till Ryssland och Mellanöstern, och pålitliga skådespelare. Krister Henriksson och Peter Andersson gör chefer inom underrättelsetjänsten respektive polisen, Nina Zanjani är säkerhetspolisen som jagar Hamilton för terroristbombdåd och Suzanne Reuter syns som Carls dementa mamma.
Men varför måste alla datatekniker på film se likadan ut? Det är inte skådisen Jörgen Thorssons fel och lite bryter han ju mallen genom att inte vara överviktig.