Klimatforskaren Johan Kuylenstierna: ”För mig är optimismen ett verktyg”
Intresset för natur och miljö vaknade tidigt. I dag är Johan Kuylenstierna en av landets största profiler i klimatfrågan och trots utmaningarna är han full av optimism.
Någonstans i Sverige, närmare bestämt i Djursholm utanför Stockholm, sitter en pojke i sjuårsåldern med en teckning framför sig som han just har ritat. Bilden påminner om många andra han gör vid den här tiden; en stad insvept i avgaser. På papperet har han skrivit: ”Hål Sverige rent”.
På en annan lapp har han formulerat en protest mot att grusvägen utanför huset ska asfalteras. Han går ut och lägger den på ångvältens förarsäte. Ungefär samtidigt, i juni 1972, hålls Stockholmskonferensen bara någon mil därifrån.
Kan pojkens engagemang ha sporrats av denna FN:S första internationella miljökonferens?
– Just det minns jag faktiskt inte. Men min mamma var mycket miljöengagerad och jag tror det präglade mig, säger Johan Kuylenstierna nästan ett halvt sekel senare.
– En sak jag minns är att jag ofta gick ut och plockade skräp. Det kliar fortfarande i mig när jag märker hur det ser ut på många håll. Jag kommer säkert gå och plocka skräp när jag blir gammal, säger han och skrattar.
Vid 55 års ålder har han ägnat större delen av sitt arbetsliv åt frågor som har med miljö och klimat att göra. I dag är han vad han kallar mångsysslare, med en fot på Stockholms universitet som adjungerad professor vid institutionen för naturgeografi, och en annan i Klimatpolitiska rådet där han är vice ordförande.
Han sitter i ett flertal styrelser och är numera också TV4:S klimatexpert.
– Jag jobbar mycket, så är det. Men jag är samtidigt friare nu än under de sex år jag var vd på SEI, Stockholm Environmental Institute. Som vd för en stor organisation hade man ständigt hjärtat i halsgropen, något kunde ju hända. Nu kan jag ibland ta en dag ledigt eller sätta mig på landet och jobba.
Den mesta tiden lägger han på att vara ute och föreläsa om klimatfrågor.
De som lyssnar på Johan Kuylenstierna slås då ofta av hans sprudlande optimism. Många tycks vänta sig en dystrare hållning av en klimatprofil av hans dignitet.
Givetvis ser han allvaret i situationen. Klimatångest kan vara begriplig, men den är inte vägen framåt. I alla fall inte för Johan Kuylenstierna.
– För mig är optimismen ett verktyg snarare än något jag är född med. Jag får mer energi om jag intalar mig att det jag gör är positivt, att det finns lösningar. Jag anklagar inte pessimisterna för att ha fel men för mig är optimismen ett val som underlättar arbetet. Faktum är också att det finns mycket som går åt rätt håll i dag.
Han menar att det är lättare att få respons från människor om de upplever att saker faktiskt går att förändra, att man kan påverka sin framtid.
– Min mormor var född 1886. Hon kom från ett högborgerligt hem men hon hade sett den svenska fattigdomen i början på 1900-talet. Hon var tydlig med att det inte var bättre förr, att man måste tänka framåt.
Och det gjorde man ju då, menar Johan Kuylenstierna. Den politiska visionen var att bygga bort fattig-sverige.
Det krävdes politisk beslutsamhet och rejäla krafttag från samhället men det gick. Och det gick ganska fort.
Johan Kuylenstiernas devis skulle kunna sammanfattas i uttrycket ”ensam är inte stark”. Om vi alla hjälps åt kan vi uträtta storverk.
Han menar att det är genom politik och diplomati vi måste jobba för att få med de stora aktörerna världen runt i kampen mot klimatkrisen. Andra stora områden som fattigdomsbekämpning och demokrati måste också vävas in i arbetet. Men den lilla människan då, som sopsorterar och väljer Kravmärkt?
– Den frågan får jag ofta: spelar det någon roll vad just jag gör? Ja, det är klart. Det viktigaste är att man gör något. Det är som när man börjar springa på våren – om du börjar med att satsa på ett maratonlopp, då blir det kanske inget alls, säger Johan Kuylenstierna med ett skratt.
Och han tillfogar ett miljövänligt semestertips till den som vill avstå ifrån flyget: testa en staycation, en hemmasemester.
– Jag och min fru tog nyligen in på hotell här i Stockholm, något vi gjort flera gånger tidigare. Man får en helt annan bild av sin stad. Vi satt och kollade på turister, gick på restaurang och hittade på något på kvällen. Så mycket tid och koldioxid man sparar. Och har du glömt något hemma är det bara att ta bussen och hämta det.