Erika Sjöwall: Klantig kåsör möter ingen nygift strateg
Om du googlar ordet klantighet är det troligt att en bild av mig lyser upp din skärm. Ungefär så känns det i alla fall utifrån resultatet av ett möte som skulle ha skett i Falkenberg en decemberdag förra året. Ja, jag skriver skulle ha skett. För det inträffade aldrig.
Jag skulle träffa en strateg i Falkenbergs kommun och hade min vana trogen läst mejlet inklusive adressen och lagt den ungefärligen på minnet.
Eftersom jag jobbat elva år i Falkenbergs kommun inbillar jag mig att min lokalkännedom är ganska bra. Jag var en kvart tidig, för det hade tillkommit ytterligare ett möte i Varberg och jag hoppades att strategen i fråga skulle vara på plats för lite extra mötestid.
När jag kommit fram till ungefärlig adress, blev jag tveksam. Det fanns nämligen två olika hus att välja mellan, så jag försökte förgäves hitta strategens mejl i min mobil, för ett lämpligt telefonnummer. Istället hittade jag henne på webben.
När jag klickade på det länkade telefonnumret kom jag dessvärre till en man som berättade för mig att strategen hade sitt kontor inne i stan.
Det händer något med mig när jag lyssnar på en vägbeskrivning.
Jag slappnar liksom av och söker efter en hållpunkt, något som jag känner igen. Kanske hänger det ihop med mitt dåliga lokalsinne eller också bara ett tecken på otålighet. Jag lyssnar helt enkelt inte så noga.
Jag slutade alltså att lyssna när jag hörde ordet ”stadshuset”, vilket gjorde att jag missade vilken förvaltning strategen arbetade vid.
Efter besök på tre olika, träffade jag en kvinna som ledde mig till strategens kontor. Där var det mörkt, så kvinnan erbjöd sig att ringa. Det tog lite tid eftersom hon först fick fundera ut vad strategen hette i efternamn. Hon hade tydligen gift sig under sommaren. Den nygifta strategen visade sig vid telefonsamtalet befinna sig i en annan del av stan. Ni minns, va? I ett av de två husen jag stod utanför en stund tidigare.
Nu började tiden rinna iväg. Den inplanerade mötestiden hade mer än halverats, så jag beslöt att ringa och flytta fram mötet.
Dessvärre var ju hennes telefonnummer på webben fellänkad, så jag ringde växeln, som i sin tur inte hittade henne.
Den nygifta strategens efternamn var fortfarande okänt och jag blev därför skickad mellan olika avdelningar. Till slut blev jag chanskopplad till någon med strategens förnamn och ett eventuellt ett nytt, ingift efternamn. Denna person visade sig vara rätt person, dock inte tillgänglig. Hon satt nämligen och väntade på ett möte. Med mig!
När jag slutligen bestämt mig för att åka tillbaka till den första platsen och möta henne, öga mot öga, för att förklara att mötestiden, på grund av min klantighet, gått upp i rök, ringde hon.
Det spelade ingen roll att jag försökte förklara. För vem kan förstå en så pass klantig historia. Det gör inte ens jag.
Erika Gyllensvaan och Kristofer Johansson, Varberg fick den 29 september en pojke som heter Elton. Han vägde 3730 gram och var 49 cm lång. Storebror heter William.
Lovisa Karlsson och Jonas Wendel, Gällared fick den 15 oktober en pojke som heter Karl. Han vägde 3100 gram och var 50 cm lång.
”
Efter besök på tre olika, träffade jag en kvinna som ledde mig till strategens kontor. Där var det mörkt, så kvinnan erbjöd sig att ringa.