Pernilla Skoglund: Det är så mycket mer än virus i luften nu…

Okej jag vet. Coronaviruset stoppar tågen nu. Det stänger skolor, sänker ekonomin, stoppar oss vid gränserna, stänger Frankrikes parker, Italiens trattorior, och kanske stänger det nästan ner vårt hopp. Men. En sak stoppar viruset inte. Det stoppar inte våren.

Jag vet det med bestämdhet, för jag var just ute och gick i en sol som värmde, med solglitter i ån som bländade och en lätthet i hjärtat, för jag fick sällskap av årets första fjäril de hundra första meterna.

Och för att jag inte skulle känna mig ensam, kom årets andra fjäril och slog följe vägen där jag svänger mot bron, och för att jag inte skulle tveka överhuvudtaget, om att det inte finns ett enda virus i hela världen som stoppar våren, så kom en citronfjäril och dansade över mitt huvud, så jag inte kunde låta bli att skratta högt för mig själv och känna mig gladare än jag gjort på länge.

När det blir svårt. Då gäller det att tänka på det som är lätt. Och, försöka se det vackra.

Det lärde jag mig av min vän Annika, som var både klok och modig, som en julros, som vågar slå ut mitt i iskalla vintern.

När Annika levde, sa hon ofta till mig, se det vackra, när det är svårt.

”

”Så nu, när andra bunkrar toapapper köper jag blommor. I hundratal, som jag planterar i trädgården så att alla som går förbi ska se att det är vår.”

Kanske var det just därför vi var vänner. För vi hade så lätt att se den där blomman som växte vid vägkanten båda två.

Så nu, när andra bunkrar toapapper köper jag blommor. I hundratal, som jag planterar i trädgården så att alla som går förbi ska se att det är vår, att det finns hopp, att det är mer än virus i luften nu.

Min vän Annika dog en marsdag för rätt många år sedan nu.

Några dagar efter att hon dog, satt jag ute i trädgården, och då kom årets första fjäril svävande förbi. Sen den dagen, kan jag inte låta bli att tänka på Annika när jag ser en fjäril.

Kanske inte alltid. Men när det liksom behövs.

Och just nu behövs det, att både tänka på Annika, och se fjärilar.

För just nu stoppar ett virus, som kan vara lika farligt för livet, som döden, så mycket av det som är vanligt. Det stoppar till och med det där, att allt är som vanligt.

Jag får inte gå in på boendet och hälsa på min egen pappa. Och är det något som gör ont, så är det att inte få vara nära dem som behöver en.

När Annika inte hade lång tid kvar att leva så pratade vi mycket om våren, hur allt skulle slå ut snart och hur glada vi var för det.

Annika hann aldrig se löven slå ut den våren, men hon hade den inom sig ändå.

Kanske är livet mer begränsat än någonsin för oss nu. Men vi har både liv och en ny vår inom oss.

Och fram tills dess vi kan säga att allt är som vanligt igen, försöker jag balansera både rädslan och hoppet i samma hand.

Och med andra handen, håller jag ett stadigt tag i den jag älskar.