Josefine trivdes bättre i herrarnas omklädningsrum
Tröjan med nummer 66 på ryggen var den enda som passade Josefine Haag. I dag har numret blivit en symbol för en jargong hon saknar.
Mamman har alltid haft nummer 18 som turnummer. Numret kom därför att bli ett självklart förstaval för Josefine Haag på innebandyplanen.
Men när hon återvände till moderklubben Vinberg efter två års studier i Luleå hade mycket förändrats. Hennes gamla lag var splittrat och klubben hade tvingats lägga ner damverksamheten.
– Jag hade ju spelat innebandy i Luleå i två år och när jag skulle flytta hem kändes det givet att jag skulle fortsätta. Men att gå till någon annan klubb än Vinberg kändes inte aktuellt. Det är ju min klubb, säger hon.
I och med att bröderna Daniel, Fredrik och Patrik Haag spelade i Vinberg fick Josefine följa med på herrlagets träningar. Och det dröjde inte länge innan hon fick frågan om hon ville spela matcher med b-laget.
– Även om tempot var betydligt högre kände jag att jag hängde med bra och jag utvecklades enorm av att träna med herrarna. Så, vi ansökte om dispens för att jag skulle få spela matcher och eftersom klubben inte hade något damlag fick vi grönt ljus.
Men att spela i mammas turnummer var det inte tal om. När Josefine testade herrarnas matchställ var de flesta tröjorna flera storlekar för stora. Det fanns egentligen bara en tröja som satt bra - tröjan med nummer 66.
I dag, fyra år senare, är Haag fortfarande sitt nummer troget.
– När jag var på Liseberg förra sommaren valde jag enbart nummer 66 när jag snurrade lyckohjulet. Vanligtvis är det otroligt ovanligt att vinna något när man bara köper ett nummer, men jag lyckades vinna stjärnvinsten - ett stort kexchoklad. Det var nästan lite läskigt faktiskt. Hon fortsätter:
– Så, nu har jag fått ett eget turnummer och behöver inte ta mammas.
Inför fjolårssäsongen fick Vinberg åter ett damlag. Och tillsammans med systern Amanda Haag tog Josefine över som spelande tränare. En roll hon trivs med även om hon gärna hade fortsatt spela med killarna.
– I och med att jag har tre bröder har jag alltid trivts bättre med killar än med tjejer. I Vinbergs herrlag var det högt i tak. Alla skämtade med alla och folk fes i omklädningsrummet. Jag gillar när det blir lite grabbigt.
Trots den något ”grabbiga jargongen” var det ingen av herrarna som rynkade på näsan när Josefine anslöt till laget - tvärt om.
– Alla var otroligt välkomnande och släppte in mig i gruppen. De tyckte nog alla att det var kul att ha en tjej med i laget.
Inte ens när Josefine petade tre herrspelare i en match var det några sura miner.
– Jag minns en match mot Bua när vi låg under med 1-3. Då gjorde jag reduceringsmålet och efter det valde tränaren att toppa och köra med samma lag. Jag fick vara kvar på plan medan tre spelare bänkades under resten av matchen. Vi vann till slut med 6-3 om jag minns rätt. Hur tog de bänkade spelarna det?
– Mina bröder skämtade lite med dem och sa att de skulle slutat med innebandy om de blivit petade av en tjej. Men, det var med glimten i ögat och spelarna som bänkades skrattade och tog det hela bra.
Det blev sammanlagt två säsonger för Josefine Haag i herrlaget. Och tiden har definitivt gjort avtryck både på och utanför plan.
– I dag är jag en betydligt mer komplett innebandyspelare. Jag spelar med ett högre tempo och har fått en betydligt bättre spelförståelse.
Även ”grabbjargongen” har satt sina spår.
– Jag har försökt få in lite av den jargongen i damlagets omklädningsrum. Vi har haft ganska tuffa motståndare så då har det varit viktigt att skämta. Bland annat har vi infört lite roliga danser som är bra för sammanhållningen.
Men när suget blir som störst efter riktigt ”grabbig jargong” är det tur att hon har sitt jobb.
– Jag jobbar som fysioterapeut i Varbergs Bois, vilket jag trivs oerhört bra med. Även om spelarna kanske inte fiser lika mycket som i Vinbergs herrlag är det ändå en skön och skämtsam jargong.