Åsa Linderborgs tre favoritdagböcker
ten “Knulla barn”. Röststarka feminister som Mia Skäringer och Cissi Wallin drog igång en kampanj mot Magnusson, vilket resulterade i att han avbokades från en rad humorklubbar.
Relationen till den samtida feminismen är alltså förhållandevis frostig, så till den grad att Linderborg inte kallar sig feminist. Socialist räcker gott, och där tycker hon att ett feministiskt perspektiv ingår. Andra beteckningar skapar för stora förväntningar på vad hon ska tycka.
Din dotter säger i boken att du har en ”soft spot” för män, att du har lättare att förstå dem än kvinnor. Stämmer det?
– Jag har sedan min uppväxt med min pappa jättelätt att förstå män, tycker jag själv. Mellan jag var 4 och 14 år satt jag med honom timme efter, kväll efter kväll, år efter år och pratade.
Gör det att du ursäktar deras beteende lättare?
– Ibland kanske, i den meningen att jag inte ställer så höga krav på män. Jag kan bli mer besviken på en kvinna som inte lever upp till mina förväntningar, kanske för att jag är så jäkla ambitiös själv.
Är det verkligen rättvist?
– Nej det säger jag inte, jag inte rättvis eller rationell hela vägen. Den där meningen av min dotter hade varit väldigt lätt för mig att inte ha med i boken, men jag tar med det för att det är sant och då får man väl diskutera det.
Det är inte bara den moderna feminismen som kan kännas främmande för Åsa Linderborg. Kulturvänstern tycker hon står längre ifrån arbetarklassen, politikerna på marken och fackförbunden än någonsin.
– Vänstern håller på med frågor där man faktiskt kan vinna någonting. Antirasistiska frågor, feministiska projekt. Det är svårare att driva på för sociala reformer. Ett nytt pensionssystem skulle verkligen behövas, men det håller inte kulturvänstern på med.
– Om kulturvänstern bara säger att problemet är vita, kränkta män, då har man inte en chans att slå tillbaka högerpopulismen. Många av de vita kränkta männen är ju vanlig arbetarklass som min pappa, som förlorade allt. Han fattade inte det här med att han skulle ha vithetsprivilegier, han hade ju fan inga tänder.
Förra året valde Åsa Linderborg att lämna posten som kulturchef, för att i stället bli reporter på kulturredaktionen. I sommar skriver hon en intervjuserie, som i vanlig ordning redan har fått kritik
– Linderborgs två första intervjuobjekt var nämligen Ivar Arpi, Svenska Dagbladets omstridda ledarskribent, och Horace Engdahl, av många utmålad som skyldig till Svenska Akademiens moraliska kollaps.
Men just nu har hon semester, och rör sig mest mellan Lasse Didings olika hus i Varberg. På vägen mot Villa Wäring, där Diding efter många turer placerat statyn ”Med handväskan som vapen”, pratar vi om det nyligen tillkännagivna åtalet mot Aron Flam för upphovsrättsbrott. Flam har varit en av Linderborgs flitigaste kritiker det senaste decenniet.
– Jag önskar nästan att jag fortfarande var kulturchef, säger hon. Då hade jag försvarat honom i en krönika.