Åsa Linderborg: ”Jag ångrar allt jag skrev”
Inom loppet av ett år blev Åsa Linderborg lämnad av sin partner, anklagad för att ha orsakat Benny Fredrikssons självmord och beskylld för att ställa sig på förövarnas sida i metoo-debatten. Nu ger hon ut dagboken ”Året med 13 månader” från den tiden.
Det är Almedalsveckan i Visby 2018. Åsa Linderborg ställer upp på tidningen Resumés panelsamtal med Fredrik Virtanen, som är utpekad som våldtäktsman och sparkad från Aftonbladet. Ingen annan mediechef vill vara med. Efter samtalet hittar Linderborg och Virtanen en relativt tom restaurang för att äta lunch. Det visar sig snart att hela restaurangen är abonnerad av Sverigedemokraterna.
Där sitter de – en kulturchef som anklagas för att ha orsakat ett självmord och en tårögd skribent som blivit paria efter metoo, omgivna av Sveriges mest omstridda riksdagsparti. En logisk hopsnörning av ett riktigt märkligt år, och på sätt och vis representativt för Åsa Linderborgs tid som offentlig person. Inte rädd att gå i klinch med sin egen bransch, på samma gång konfrontativ och hudlös, och principfast till den grad att hon ibland finner sig med oväntade bundsförvanter.
Nu ska hon försöka förklara ett av de mest omtumlande åren i hennes liv.
– Jag har tvekat kring varenda mening i den här boken, för den är så utlämnande. Det tog ett år att göra den till en bok jag står ut med att visa upp, säger Åsa Linderborg.
Hon sitter vid ett träbord i det omsorgsfullt inredda sällskapsrummet på Hotell Gästis i Varberg, precis intill ett fönster. Ägaren Lasse Diding är en nära vän sedan många år. Hans hem och två hotell är en tillflyktsort för Åsa Linderborg. Just vid det här bordet blev större delen av “Året med 13 månader” till. Det är hennes dagbok från september 2017 till oktober 2018, i bearbetat skick. Mycket har tagits bort, av hänsyn till närstående. Annat har dramatiserats och fyllts i för att boken ska bli mer lättbegriplig än vad osorterade dagboksanteckningar i regel är.
Boken tar avstamp
i debatten kring den högerextrema tidningen Nya Tiders medverkan på Bokmässan. Därefter briserar den svenska metoo-vågen, med Aftonbladetkollegan Fredrik Virtanen i skottgluggen. Under vintern publicerar Aftonbladet en granskning av Benny Fredrikssons tid som chef för Stadsteatern i Stockholm, och Åsa Linderborg formulerar sig hårt om teaterchefen i flera krönikor. Den 14 mars blir hon lämnad av ”P”, mannen hon levt med i åtta år. Tre dagar senare kommer nyheten om Benny Fredrikssons självmord.
Mejlkorgen fylls av anklagelser om att Linderborg och Aftonbladet drivit Fredriksson in i döden, en kvinna börjar mässa hans namn när Linderborg passerar henne vid Ica:s fruktdisk. Det har gått över två år sedan den där våren. Så varför ge ut en bok som river upp såret på nytt?
– Det skulle vara så lätt för mig att bara hoppas att folk ska glömma bort det där eller att jag själv ska trycka undan det. Men jag är inte sådan. Jag går alltid djupt ner i mina smärtor. Jag är uppfostrad med att man inte ska skylla på andra eller smita undan, utan alltid ta sitt ansvar. Det är det jag försöker göra i den här boken.
Aftonbladet fälldes så småningom av dåvarande Pressens opinionsnämnd, PON, för publiceringarna om Benny Fredriksson, och där ingick även Åsa Linderborgs texter. Granskningen drog dessutom igång med ett tips från en skådespelerska som kom till Linderborg. Men hon var inte ansvarig redaktör för granskningen, eller ansvarig utgivare.
– Det klarnar för mig till slut, flera månader senare. Jag ångrar allt jag skrev, att jag ens pratade med den här skådespelerskan, det borde någon annan ha gjort. Och jag borde inte ha klivit fram när Benny Fredriksson tog livet av sig, det var faktiskt inte min uppgift.
Har andra på tidningen, som Lena Mellin som var ansvarig utgivare då, duckat?
– Jag förstår att du vill att jag ska svara ja på den frågan, men jag kan inte göra det trots allt. Vår publisher Lena K Samuelsson bad om ursäkt för hela den publiceringen, fast hon inte var ansvarig när det hände. Och det måste varit samma mardröm för Lena Mellin som för mig. Det har varit jobbigt för oss alla.
Samtidigt är det du som blivit förknippad med Benny Fredrikssons död?
– Ja, och jag måste hitta ett sätt att leva med det. Och mitt sätt att leva med det är att jag försöker prata om det, och att jag ger ut dagböckerna.
Boken är både
ett porträtt av kulturchefen Åsa Linderborg och privatpersonen Åsa. När hon ställer upp på Söndagsintervjun i P1 ett par veckor efter Benny Fredrikssons död är det med gråten i halsen. På grund av Fredriksson, men också för att hon för andra gången i sitt liv blivit lämnad av någon hon älskar. Första gången var när mamman packade sina väskor och lämnade fyraåriga Åsa kvar i hallen hemma hos pappan. Den här gången var det livskamraten ”P” som lämnade den vuxna Åsa kvar i en lika oförlåtande hall.
Att dela med sig av ett privat trauma är också ett stort steg. Var det nödvändigt för att förklara hur du agerade i vissa situationer?
– Jag vill inte skylla ifrån mig, men det ger en fördjupad fond tror jag. Det hade varit svårt att ge ut den här boken och inte ta med det. Då hade det blivit en arbetsmemoar. Det här är en dagbok, där jag säkert minns fel och lurar mig själv – men den visar också hur det var. Hela komplexiteten som finns i ett liv. En stark drivkraft har varit att man ska förstå att journalister också är människor. Journalister är allmänt illa sedda, och jag tror det har att göra med att vi är så självgoda – att vi aldrig kan visa upp oss i vår skröplighet och säga att vi har gjort fel.
När du tänker tillbaka på det i dag – går det att särskilja känslorna kring Benny Fredriksson och uppbrottet med ”P”, eller är det sammanlänkat?
– Jag vet inte. ”P” är jag klar med, det
”
Jag går alltid djupt ner i mina smärtor. Jag är uppfostrad med att man inte ska skylla på andra eller smita undan, utan alltid ta sitt ansvar. Det är det jag försöker göra i den här boken.