Marcus genomförde avlidna hustruns drömseglats med döttrarna
Skulle han klara att fylla tomrummet efter mamma – och ge barnen en uppväxt värd att se tillbaka på? När hustrun Malin dog i cancer blev Marcus Rydbo ensam med parets två döttrar. Men en seglats till ögruppen Azorerna kom att fungera som ett läkande proje
De hade ankrat för natten i en vik nära Marstrand. Barnen var hos mormor och morfar och Marcus Rydbo och hans fru Malin satt och planerade en långsegling till Brasilien.
– Vi hade precis ätit – och jag tror att till och med jag hade badat, berättar Marcus med ett svagt leende. Då säger plötsligt Malin ”jag har en liten knöl här” – vid sidan av bröstet.
När Marcus tänker tillbaka på den augustikvällen 2012 känns den långt borta, men stunden finns ändå tydligt bevarad i minnet.
– Det var en magisk ankringskväll. Inramningen var så fin... samtidigt som det var början på något så slitsamt.
Kort därefter konstaterades det att Malin drabbats av bröstcancer. Prognosen var dock god och det fanns ingen större oro. De båda döttrarna på sju och tio år involverades i allt och Malin upplevdes inte som sjuk – inte förrän cytostatikabehandlingen startade.
– Då kom den känslan, säger Marcus. Malin blev trött och tappade håret. Det påverkade hela henne märkte man. Barnen fick leka frisör och klippa henne kort...
Marcus ögon blänker till. Han berättar sedan att Malin trots allt tog sig igenom behandlingen och i maj 2013 började håret växa ut igen.
– Men så plötsligt fick hon jätteont i huvudet. Jag kände direkt att det hade med cancern att göra.
”Vi har upptäckt minst fem stora metastaser i hjärnan”. Marcus kunde inte greppa vad läkaren sa. Några dagar senare kom det nattsvarta beskedet ”det här kan vi inte göra något åt”.
– Malin hade då fyra månader till fyra år kvar att leva. Men allt gick så fort...
De hann åka på en sista segeltur tillsammans med barnen den sommaren. När Marcus tvekade insisterade läkaren ”jo det ska ni göra”. I slutet av september dog Malin.
– Jag hämtade barnen i skolan och så åkte vi till mamma. På sjukhuset hade de gjort henne så fin, hon såg nästan levande ut.
Mitt i sorgen, och i smärtan som drabbade honom då han kände barnens förtvivlan, slog det Marcus ”nu måste jag fixa detta, som ensam förälder”.
– Jag insåg ändå ganska omgående att jag nog skulle lösa det praktiska. Men jag funderade mycket på ”vad händer längre fram?”.
Skulle han kunna prata med Moa och Mathilda om sådant som mamma hade erfarenhet av? Skulle han klara att möta döttrarna och deras behov? Tonåren fasade han mest för.
– Fast långsamt växte det fram... ”jag klarar nog det här”. Barnen har också haft andra runt omkring sig – deras gudmor till exempel som var en nära vän till Malin och som de har kunnat prata tjejgrejer med.
När Malin dog var dock döttrarna bara åtta och elva år och Marcus konstaterar att det faktum att de på barns vis, mitt i en lek, för stunden kunde glömma sorgen efter mamma, hjälpte även honom.
– De drog med mig. Och att komma hem och mötas av barnen som alltid var glada att se pappa...
Marcus ler återigen en aning. Något annat som blev betydelsefullt var den planerade långseglingen till Brasilien – ursprungsplanen var att familjen skulle vara borta i över ett år och skolgången skulle då skötas på båten.
– Barnen var fortfarande inställda på att vi skulle ut och segla. Men jag kände ” jag klarar inte att driva en sådan stor sak ensam”. De blev så ledsna. På något sätt hade de tänkt att det där ska vi göra ändå, vi tre.
När Marcus såg döttrarnas besvikelse började han fundera på om det skulle gå att genomföra en kortare version av seglatsen. Det hela slutade med att han ordnade så att båten seglades till Spanien medan han och flickorna flög ner – och så startade de därifrån. På så sätt skulle de hinna till drömmålet Azorerna – ”vi ville till värmen, men båten går långsamt” – och hem igen på fyra månader. De stannade även till på bland annat Madeira, Malins favoritö.
– Malin jobbade där tidigare och vi hade pratat om att åka dit, berättar Marcus. Att få se Malins älsklingsplats på jorden kändes fint.
Marcus gör en kort paus innan han lägger till:
– Även förberedelserna inför resan blev något för oss att finna glädje i. Barnen var väldigt engagerade. Man ska inte underskatta den läkande effekten av att göra grejer. Vi gjorde dessutom någonting tillsammans med mamma. Hon skulle ju ha varit med oss. Nu var hon med – om än inte fysiskt, så i anden.
Seglingen från Lissabon till Madeira blev det första stora äventyret – fyra och ett halvt dygn till havs.
”
De blev så ledsna. På något sätt hade de tänkt att det där ska vi göra ändå, vi tre.
”
När Malin dog var dock döttrarna bara åtta och elva år och Marcus konstaterar att det faktum att de på barns vis, mitt i en lek, för stunden kunde glömma sorgen efter mamma, hjälpte även honom.
Döttrarna hade hunnit fylla tio och tretton år när resan i maj 2015 tog sin början.
– Madeira var fantastiskt. Vi var där i tre veckor. Lilla Mathilda är så djurkär. Hon älskade duvorna och varje gång det kom en ny båt till hamnen kollade hon om där fanns någon hund. Vi träffade också en gammal kollega till Malin.
Därefter väntade ytterligare fyra dygn ombord för att ta sig till Azorerna – och väl på plats fick familjen under några veckor besök av Marcus bästa vän och hans son.
– Azorerna var en dröm, det finns så mycket att se, säger Marcus. En natt gled vi genom mareld och självlysande maneter. Vi såg delfiner och ljusspåren efter dem. Det var magiskt.
Vid ett tillfälle hamnade dock sällskapet mitt i en dramatisk storm och båten började ta in vatten.
– Mathilda kom plötsligt och frågade om hon skulle ropa mayday. Ett fönster hade gått upp och det var vatten upp till knäna i akterkabinen. Barnen startade en langningskedja med spänner – de jobbade på och var inte panikslagna. Det gjorde mig stolt. Jag har seglat hela mitt liv och detta var en av de värre händelser jag varit med om.
Hemfärden gick sedan via Irland. Marcus ler lite snett när han berättar att äldsta dottern Moas humör sjönk i takt med temperaturen.
– Vi hade sex veckor kvar av resan, men det var väl känslan av att åka ifrån det här exotiska...
Marcus lutar sig tillbaka och konstaterar därefter att seglatsen till Azorerna betydde mycket för honom och barnen i sorgearbetet.
– Det blev ett gemensamt projekt som hade koppling till mamma, och vi fick göra någonting utöver det vanliga. I början när barnen såg att jag grät blev de oroliga – ”är pappa okej?”. Men jag försökte förklara att de inte skulle oroa sig, jag behövde bara få lätta på trycket. Jag kände att jag måste få tillåta mig att vara riktigt ledsen. I dag pratar vi ofta om mamma, vi tittar på bilder – vi skrattar och gråter tillsammans. Det blir lite terapi över det. Jag kan bli otroligt ledsen fortfarande, men det har aldrig känts hopplöst.
”
Mathilda kom plötsligt och frågade om hon skulle ropa mayday. Ett fönster hade gått upp och det var vatten upp till knäna i akterkabinen.