Liberala partier borde kräva en frihetskommission istället

Jämlikhetskommissionen tillsattes strax före valet 2018 och har haft i uppdrag att föreslå åtgärder för minskad ekonomisk ojämlikhet, mot bakgrund av stigande inkomstskillnader. I torsdags lämnades den färdiga utredningen över till finansminister Magdalena Andersson – och resultatet är precis det man kunnat förvänta sig: Ett statsfinansierat Ssu-manifest.

Förmögenhetsskatten ska återinföras, liksom arvs- och gåvoskatten. Momsen ska höjas och RUT- och Rot-avdragen avskaffas. Det kommunala utjämningssystemet ska skärpas åt ytterligare och omfördela ännu mer. Kapitalskatten ska höjas. Bostadspolitiken ska göras ännu mer planekonomisk.

Folk som försatt sig själva i skuld ska få skulderna avskrivna i högre utsträckning. Statens överskottsmål ska lämnas därhän. Obligatorisk förskola från fyra års ålder ska införas och föräldrar som inte följer det ska straffas. Dessa är bara en bråkdel av de förslag kommissionen ger.

Förmodligen blir utredningens

faktiska funktion inte mer än att regeringen får visa sig ideologiska och handlingskraftiga inför vänsterlutande väljare – applådera förslagen i ena sekunden för att sedan slänga dem i papperskorgen i nästa. Trots allt har Socialdemokraterna en parlamentarisk realitet att förhålla sig till. De liberala partierna i januarisamarbetet och den konservativa oppositionen som har hunnit ta starkt avstånd från utredningens förslag i sin helhet.

Det ska sägas att utredningen har sina ljusglimtar – exempelvis föreslår den att dagens A-kassa som är bundna till fackförbund byts ut till förmån för en obligatorisk variant.

Det skulle ge fler människor ett mer stabilt skyddsnät vid arbetslöshet och minska fackens oproportionerliga makt över arbetsmarknaden. Ett återförstatligande av svenska skolan, som utredningen föreslår, vore också av godo för att höja läraryrkets status och öka skolans likvärdighet.

Men ser man på utredningens många förslag i stort är frågan om ens de mest hängivna av socialister skulle vilja leva ett samhälle där förslagen verkställts. Likväl kapital som kompetens skulle försvinna från landet snabbare än vinden när slit, hårt arbete och dygdigt sparande blir så hårt beskattat att individen reduceras till en kugge i samhällsbygget. Och för den som vill göra en ekonomisk klassresa skulle få tacka adjö till framtidsplanerna.

Utredarna är förstås kvalificerade och har skrivit en ändamålsenlig rapport. Förslagen skulle onekligen göra Sverige mer jämlikt. Men när kommissionen gör jämlikhet till det enda överordnade målet blir ett blomstrande samhälle en omöjlighet. Erkännandet av jämlikhet som värde måste kompletteras med en acceptans för individuell frihet och varje människas rätt till självförverkligande, vilket också är den kombination som gjort Sverige till ett av världens bästa länder att leva i. Skulle denna kommission förverkligas skulle det utmanas.

Att utredningen förpassas till papperskorgen är därför önskvärt. Om de liberala partierna vill kontra borde man istället tillsätta en frihetskommission som ger reformförslag för ökad individuell frihet – det är där Sveriges verkliga reformbehov ligger.

När kommissionen gör jämlikhet till det enda överordnade målet blir ett blomstrande samhälle en omöjlighet. Det behövs en acceptans för frihetssträvan.