Björn Werner: Ledarskribenterna tar våra jobb genom att skriva om kultur

Kultursidor får ofta kritik för att handla för lite om kultur och för mycket om politik. Det finns ju redan en ledarsida. När någon säger så kan du lätt slå fast att personen inte läser särskilt mycket av den varan. För de senaste åren har ledarsidorna, där den ägarbestämda politiska uppfattningen för tidningen dagligen ska få form och färg, börjat vandra misstänkt nära kultursidorna. Och när jag säger misstänkt nära så menar jag egentligen: de tar våra jobb!

Utan några större anspråk på vetenskaplighet roade jag mig en fredagseftermiddag med att skumma igenom två av de stora drakarnas mer profilerade ledarskribenters textskörd de senaste fyra månaderna. Svenska Dagbladets Ivar Arpi och Dagens Nyheters Lisa Magnusson. Jag kan med trygghet säga att vi har att göra med ett mönster.

Ivar Arpi, Svd:s enfant terrible, har egentligen som jobb att skriva moderat obundna ledarkrönikor. Men av 30 publiceringar sen den 4 maj i år räknar jag till minst en handfull som uppehåller sig lika mycket vid kultur som politik.

Identitetspolitiken är en Kafkafälla, Aron Flams beslagtagna litteratur är också en Kafka-artad situation och på Google kommer det upp bilder på svarta människor om man googlar ”europeisk konst”. Arpi har också läst och i det närmaste recenserat en bok, ”Cynical theories”.

”

Tidningens ledarsidor formligen dryper av skribenter som egentligen, allra helst, vill skriva om kultur.

Lisa Magnusson på liberala DN stoppar handen ännu djupare i syltburken. Av hennes 50 texter sen i maj är närmare tio, alltså närmare 20 procent av textutbudet, helt upptagna av kultur. Kultursidornas reaktioner efter den avlidne poeten Yahya Hassan diskuteras, Kristina Lugns död beklagas och Gp-skribenten Johan Wanloos kultursyn ifrågasätts.

Bara häromdagen kom nästa Prao-timme i kulturvärlden på ett ämne som knappt ens kultursidorna orkat ta sig an: den kommunalt finansierade muskonsten i Lund. ”Billigt” slog Magnusson fast.

För DN:S del slutar det faktiskt inte där. Tidningens ledarsidor formligen dryper av skribenter som egentligen, allra helst, vill skriva om kultur. Förre politiska redaktören Per Svensson är nu återkommande skribent på kultursidorna.

Ledarskribenten Mattias Svensson var före Åsa Beckman med att i sommar debattera Lydia Sandgrens debutroman ”Samlade verk” – och skriver dessutom gärna på Aftonbladets kultursida när andan faller på. Vilket den gör rätt ofta. Erik Helmerson är gammal filmkritiker – ett återkommande ämne trots att det egentligen är politik han ska avhandla.

Men visst är det ett problem om den del av tidningen som är satt att upprätthålla det politiska samtalet i landet frångår sin uppgift och hänfaller åt kultursidornas gemyt?

Jag förstår förstås att man avundsjukt sneglar på oss, när vi med bred pensel och frustande formuleringsiver kastar oss över civilisatoriska utmaningar och livets stora frågor. Men det råkar vara vårt jobb.

Så, kära ledarskribenter, svara inte på denna krönika. Dra inte igång någon kulturdebatt. Lova mig i stället att era kommande tio texter uteslutande kommer att handla om småsinta politiska nålstick, surt gnällande över skattenivåer och upprörda kommentarer om bordlagda statliga utredningar. Så sköter vi resten.