De lesbiska pigorna Lisa och Lilly valde att drunkna ihop
Roman
Mian Lodalen
”Lisa och Lilly. En sann kärlekshistoria” (Romanus & Selling)
Berättelsen om pigorna Lisa Ströms och Lilly Sundbergs kärlek är på många sätt typisk för hur samkönade relationer länge behandlades av historieskrivningen. Otaliga gånger har eftervärlden gjort sitt bästa för att hetero-fiera samkönade relationer och begär, från Sapfo till Selma Lagerlöf, ja, än i dag.
Fler gånger än någon kan räkna har partners sedan decennier nekats både arv och en plats bland de närmast sörjande vid begravningen.
Något liknande hände också Lisa Ström och Lilly Sundberg. De var sexton år gamla när de knöt sig samman med en sjal, för att försäkra sig om att varken vågorna eller döden skulle skilja dem åt, innan de dränkte sig i Hammarby sjö.
Deras historia blev omskriven, men inte deras kärlek. När konstnären Nils Sjögren drygt trettio år senare skulle hedra deras minne fick skulpturen på Mosebacke Torg i Stockholm den missvisande titeln ”Systrarna”.”
”Lisa och Lilly” är den första romanen i en svit som ska lyfta svensk homohistoria mellan 1910 och 1970.
Det är Stockholm, tidigt 1900-tal och just den tid då hetero- och homosexualitet börjar formeras som identiteter i Sverige. Fler och fler flyttar in till städerna och arbetarrörelsen fortsätter att växa i ett land med skriande klassklyftor.
Hit flyttar sextonåriga Lisa Ström från Örebro med sin familj. Det är en orolig tid då både rösträtt och revolution hänger i luften, men jämställdhet mellan könen är långt borta. Ett självständigt liv var knappt mer än en dröm för en arbetarkvinna som Lisa Ström.
En lördagskväll letar hon upp en dansbana, trots att hon inte dansar. Medan Fritiof försöker få ut henne på banan ser hon på andra sidan ett par gröna ögon som tillhör Lilly Sundberg.
Lisa faller, som det brukar heta, pladask. De dansar, flyr från polisen och inleder sedan en trevande relation där de steg för steg upptäcker varandra, sina begär och hoten mot deras relation. Med kärleken kommer risken att förlora den andre, kommer svartsjukan och rädslan för svek.
Lodalen strösslar tecken på en queer undre värld runtomkring Lisa och Lilly, tecken som de flesta i deras samtid inte skulle ha uppfattat – Lisas lärarinnor som bor tillsammans på skolans vind, matroserna som de möter utanför Katarinahissen och ett gästspel av konstnären Eugène Jansson.
Den historiska epoken är skildrad som både främmande och lik vår egen. Lodalen har uppenbarligen lagt mycket kraft på att hitta rätt främmande blick på tidens nymodigheter, som när Lisa för första gången får gå in i en biosalong och förundras över stolsrader och uppfällbara säten. Språket är ofta försiktigt behandlat, med ett och annat arkaiskt uttryck för att ge en känsla av hur folk pratade är med. Men här är berättelsen viktigare än sin form.
Ibland blir det konstruerat i överkant, som när två sotare, som varken förr eller senare dyker upp igen, pratar knoparmoj med varandra eller när Lisa funderar över tidens modeord.
”
De dansar, flyr från polisen och inleder sedan en trevande relation
Det senaste decenniet har genren samkönad kärlek med historiska förhinder exploderat i filmer, teater, tv-serier och romaner. Till den grad att den som kisar kan få för sig att homosexuell kärlek var vanligare i historien än det är i samtiden.
Å andra sidan är genren en del av ett viktigt historiskt korrektiv. Den historiska romanen kan åskådliggöra och andas in liv i det som historieskrivningen riskerar att låta falla mellan raderna. Det är vad Mian Lodalen försöker och i hög utsträckning lyckas göra i sin roman om Lisa Ström och Lilly Sundberg.
När man från första sidan vet hur det ska sluta, hamnar frågan om varför det måste sluta så i förgrunden. Lodalen gör det begripligt hur en cocktail av klass, kön och sexualitet gjorde det lika omöjligt för Lisa och Lilly att leva tillsammans, som de fann det omöjligt att leva vidare, utan varandra.