Mona Sahlin: ”Detta var den slutgiltiga avrättningen”
I alla år försäkrade hon att hon inte var rädd. Men nu medger Mona Sahlin att rädslan ofta varit en följeslagare. Det var när hon erkände att hon skrivit ett osant intyg och tvingades lämna jobbet som allt rämnade. – Jag fick tvinga min kropp till minsta
Mona Sahlin är i Hultsfred i Småland när vi talas vid och har bott där en tid. Hennes dotter driver tillsammans med sin man Hotell Hulingen som vårdar musiktraditionen från Hultsfredsfestivalen. Hennes man Bosse hjälper till med restaurangen.
– Han är i grunden kock och kan inte hålla sig borta från köket, säger hon.
I Hultsfred märker hon både en nyfikenhet på sig själv som person och att många rycker på axlarna.
– De ser en mormor som är ute med barnbarnen och det är skönt.
Men hon har inte flyttat från Stockholm. Hon tycker om sin hemstad, gillar asfalten lika mycket som landsbygden i Småland. När det var som värst var hon ensam i lägenheten där hon släckt ljuset och dragit ned persiennerna. Hon ville inte ta sig därifrån av rädsla att få med sig drevet av journalister till Hultsfred där mannen och dottern med familj har sin vardag.
Det är fyra år sedan Mona Sahlin lämnade offentligheten och helt drog sig tillbaka. Hon säger att det varit tuffa år.
– Jag hade ingen lust att stanna kvar och slåss för en plats på den politiska arenan. Då var det bättre att bara backa in i mörkret. Hon fortsätter:
– Jag sade ingenting och orkade inte prata mer. Mina ord var slut. Jag bara låg kvar på marken, lät dom som ville sparka sig trötta. Jag sov allt sämre, lämnade knappast sängen och gick sällan ut. Fick tvinga min kropp till minsta rörelse. Jag var djupt deprimerad. Detta var den slutgiltiga avrättningen.
Det finns ingen bitterhet eller inslag av ”tycka synd om” i hennes berättelse när vi pratar, inte heller i den bok ”Makt-lös” som utkommer om en vecka. Hon ger sin bild av vad som hände och ser också att hon har en egen skuld i det som inträffat. Hon skrev ett osant intyg till sin medarbetare och livvakt för att han skulle kunna få lån för att köpa en bostadsrätt med sin familj. Hon hade då själv en skatteskuld, men betalade honom ändå 60 000 kronor i lön i två månader från sitt eget företag. Samtidigt försökte hon att förhandla upp hans lön till den summan. Hon försvarar inte sitt handlande, påpekar att det var fel, att det blev en rättslig prövning och att hon betalat strafföreläggandet.
Men här tog också hennes politiska karriär, och antagligen hela hennes yrkesliv, slut. Hon lever nu på sin statsrådspension.
Det var hon själv som tog initiativet till jobbet som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Det var under den borgerliga regeringens tid och liberalernas Birgitta Ohlson hade demokratifrågorna i sin ministerportfölj.
Men när den socialdemokratiska regeringen kom tillbaka 2014 blev miljöpartisten Alice Bah Kunkhe kultur- och demokratiminister och den nationella samordningen mot våldsbejakande extremism sorterade under henne.
– Departementets ledning ville att jag skulle be om ursäkt för det jag sagt eftersom många muslimska föreningar protesterat och krävt det, säger Mona Sahlin.
Det Sahlin sagt – efter en resa till Minnesota i USA där imamerna i moskéerna uppmanats att ta sitt ansvar mot extremism, terrorism och rekrytering till IS – var att samma sak borde ske i Sverige.
– Jag fick av Alice Bah Kuhnkes departement besked om att jag borde be om ursäkt. Varför det? Menar ni, frågade jag, att det inte finns en enda imam i Sverige som faktiskt rekryterar unga killar? Menar ni det? Det är 300 personer som har åkt till IS från Sverige. Menar ni att alla bara har åkt, puff så där, utan att ha fått en religiös maning om att göra det?
När nyheten om det osanna intyget exploderade ringde Alice Bah Kuhnke upp Sahlin och sade att hon måste avgå.
– Det var nonchalant och slarvigt av mig att skriva det osanna intyget, säger Sahlin utan omsvep. Men plötsligt blåstes allt arbete som jag gjort som nationell samordnare under två år bort som i en orkan.
Och hon förklarar varför hon skrev intyget. Hon hade fått flera erbjudanden om jobb utomlands under Göran Perssons statsministertid, men också av Carl Bildt när han var utrikesminister. Hon var då inte beredd att flytta.
Hon kandiderade också som den första kvinnliga generalsekreteraren i Socialistinternationalen och som chef för FN:S internationella arbetsorganisation ILO, men förlorade.
– Jag kände med åren att jag ville arbeta utomlands och helst i New York. Jag talade med min familj, en av mina döttrar bor med sin man och sina barn i USA. De ställde upp. Men jag ville samtidigt att min medarbetare och livvakt från min tid som nationell samordnare skulle följa med och jobba med mig.
Men att få ett nytt arbete i en internationell organisation eller tankesmedja i New York drog ut på tiden.
– Alla var med på tåget utom regeringen Löfven, säger hon. Jag ställde mentalt in mig på att snart flytta och betalade min livvakt ur egen ficka. Det var en investering eller spekulationskostnad från min sida. Men när tiden gick agerade livvakten som om han skulle fortsätta sitt liv i Sverige tills annat var praktiskt genomförbart. Jag stod för risken, han var kvar i tryggheten.
När han skulle köpa hus behövde han intyg om en fast anställning. Mona Sahlin skrev intyget och satte lönen till den som hon förhandlade om för hans del – 60 000 kronor – och inte den faktiska som han hade 42 000.
– Jag föregick proceduren om löneökningen, säger hon utan omsvep. Det var mitt fel.
Sahlins snabba avgång blev inledningen på en mediebevakning, som hon inte förutsåg trots att hon ständigt – på gott och ont – varit på tidningarnas löpsedlar. Kvällstidningen Expressen tog ledningen och andra medier följde efter.
– Det var ett drev som var omöjligt att hantera på egen hand.
Hon berättar hur journalisterna stod under hennes balkong och ropade, hur Sveriges Radios reporter försökte få barnbarnen – två och fyra år – som hon var barnvakt åt att säga sina namn. Hur hon förföljdes med ett barn i vagnen och ett i handen till glasskiosken med uppmaningen att uttala sig. Var livvakten hennes älskare? Hade hon blivit sol-och-vårad? När hon till Expressens chefredaktör vädjade om att bli lämnad ifred svarade han att det var lika bra att hon ställde upp, publiken krävde det.
Aftonbladet mejlade: ”låt mig bara fråga – är ni kära? Du vet att kärleken förlåter allt och om det är som ryktena säger är det väl lika bra att berätta det? ”
Det hjälpte inte att hon sagt att hon vigt livvakten och hans fru ett år tidigare.
De gamla partivännerna försvann, ville inte vara förknippade med henne. Hon säger att hon förstår det på ett sätt. Alla kände behov av att hålla sig undan.
Men det fanns också de som var kvar. Några socialdemokratiska vänner som Margot Wallström, familjen, skådespelaren Richard Wolff, advokaten Thomas Bodström, festfixaren Michael Bindefeldt, författaren Liza Marklund och ett par andra. Och den moderate utrikesministern Carl Bildt som höll kontakten, frågade hur hon mådde, stöttade.
En minister i S/mp-regeringen valde en annan väg.
Sahlin berättar hur hon mötte honom av en tillfällighet på gatan:
– Visst är det en älskare du skaffat dig? frågade han. Jag slog vad om det på jobbet.
När han upptäckte hennes tårar såg han plötsligt både orolig och förvånad ut, minns hon.
– Vi gick åt varsitt håll, sade något om att vi ses igen.
Mona Sahlin förstod då att skvallret fanns överallt, också i hennes gamla politiska kretsar. Även när hon förnekade skulle kvällstidningarnas löpsedlar vrängas till och sprida skvallret ytterligare. ”Sahlin talar ut om älskaren”. ”Mona berättar om sol-och-vår”.
– I den gamla Tobleroneaffären gick rykten om att min man Bosse hade spelat bort mina pengar på trav. Det var naturligtvis helt fel. När en tidning ringde upp Bosse och frågade om det sade han att det är ungefär som att svara på frågan ”har du slutat att slå din fru” och lade på luren. Sedan kom löpsedeln på temat att Mona Sahlins man talar ut om att sluta slå sin fru.
Men samtidigt – hon hade själv i inledningen av sin politikerkarriär varit öppen för medierna.
– Det tidiga intresset för mig hänger nog samman med att jag kom in i riksdagen redan som 25-åring, funderar hon. Jag var ung, jag födde barn, jag var orädd, jag gav mig in i debatten. Jag pratade om aids, ställde upp för bögar, mot rasism, berättade om abort och missfall.
Den äldre generationen politiker i alla
Hon ger sin bild av vad som hände och ser också att hon har en egen skuld i det som inträffat
När Sahlin mötte frågorna från journalisterna utanför huset förstod hon att någon under mötet sänt meddelanden till medierna om att hon skulle avgå
partier ställde sig frågande till öppenheten.
– Du skapar sånt liv kring dig, sade den gamle socialdemokratiske veteranen och finansministern Gunnar Sträng och kallade henne ”lilla tös”. Men han tillade uppskattande:
– Du är olydig på ett lojalt sätt.
Mona Sahlin säger att hon och Sträng kom att stå varandra nära, de gav ut en bok tillsammans 1992, ”Sträng och Mona”. När hon förlorade sin knappt ettårige son ringde Sträng. Han förstod. Hans fru och tredje barn hade dött vid förlossningen. På den tiden talade politiker inte om det privata, det förblev länge en del i Strängs liv som inte nådde utanför den närmaste kretsen. För Mona Sahlins generation var det en annan sak, det var inte sådant som hölls utanför offentligheten.
Mona Sahlins öppenhet var till början viktig för partiet. Hon minns debatten om homosexuellas rätt att prövas som alla andra för adoption. När riksdagen sade ja var det flera socialdemokrater som kvittat ut sig för att slippa bekänna färg och öppet visa att de röstade mot. Och hon håller fram två moderater som röstade för den nya lagen – Fredrik Reinfeldt och Ulf Kristersson. Statsminister Göran Persson kallade efter omröstningen henne till sitt tjänsterum.
– Där låg han uthälld i soffan utan att titta på mig, säger hon. Han sade att ”för fan Sahlin, jag har aldrig fattat varför du håller på hela tiden med de där homosexuella. Men nu fattar jag. Jo, Sahlin, de är ju för fan tio procent av väljarna, smart och viktigt Sahlin”.
Göran Persson hade valts till socialdemokraternas partiordförande 1996 sedan Mona Sahlin dragit tillbaka sin kandidatur vid statsminister Ingvar Carlssons avgång. Det var Carlsson som öppnat dörren för den unga kvinnliga generationen socialdemokrater – Margot Wallström, Anna Lindh och Mona Sahlin. Carlsson hade inte utsett någon ”kronprinsessa”, men Sahlin var vice statsminister och när spekulationerna om henne som efterträdare var som hetast knackade hon efter ett långt kedjerökande på hans dörr i regeringskansliet och hade bara en fråga: ”Klarar jag det?”. Carlssons svar var kort: ”Ja det klarar du.”
– Som jag ville det! Jag var 38 år, hade suttit i riksdagen i tretton år, varit minister i tre, hade barn varav det yngsta var sex år. Jag kände att jag hade flyt, jag var intresserad, jag var beredd. Men det är lätt att förföras av skyhöga opinionssiffror om sin egen person.
Sedan kom Tobleroneaffären med kontokortet som var kopplat till ministerposten och där också privata utgifter fanns med.
– Jag betalade det privata månad för månad, men jag hade glömt en viss choklad, säger hon.
Hon drog sig ur kampen om ordförandeoch statsministerposten och beskriver sig som ”partiadel” på den tiden. Hon var mer eller mindre uppvuxen i partiet med en socialdemokratiskt aktiv pappa som arbetat med Ingvar Carlsson och med toppnamnen i socialdemokratin som gäster hemma. Hon hade en gräddfil in i partiet redan som ung. Hon gled självklart in som politisk överklass från vänster.
Och trots misslyckandet med att efterträda Ingvar Carlsson 1996, till förmån för Göran Persson, var hon vid Perssons avgång redo 2007. Hon hade kommit tillbaka politiskt efter några år i ”exil” och fått ministerposter i Perssons regering. Hon var beredd att bli den första kvinnliga socialdemokratiska partiordföranden.
Egentligen var det Anna Lindh som denna gång skulle stått på tur. Men Lindh mördades den 11 september 2003.
– Jag kommer aldrig att förlåta Säpo för att Anna inte hade livvaktsskydd, säger hon.
När hon själv, Anna Lindh och Margot Wallström kom in i politiken var det inte möjligt att tala om rädslan för den egna säkerheten. Inte heller efter mordet på Olof Palme. Det kunde uppfattas som svaghet, särskilt för kvinnor. Men tillsammans med Anna pratade hon ofta om det, som när en knivbeväpnad man stod gömd vid soptunnorna vid radhuset hemma när dottern gick ut med skräpet.
När Anna Lindh, liksom Olof Palme, var död sade Ingvar Carlsson till Mona Sahlin att det bara var tillfälligheterna som gjort att han själv och hon var kvar. De hade båda varit på ett möte med socialistinternationalen i Berlin när Carl Bildt som statsminister ringt och sagt att det krävdes blocköverskridande samarbete för att klara den galopperande ekonomiska krisen. Carlsson och Sahlin åkte omedelbart hem istället för att äta middag med kurdiska vänner på en grekisk restaurant. Kurderna sköts ihjäl den kvällen på restaurangen. På sitt sätt räddades Carlson och Sahlin till livet av Bildt.
När Mona Sahlin 2007 efterträdde Göran Persson var hon redo att också förflytta partiet politiskt. Göran Persson är, enligt Sahin, slug och kanske också elak.
– Den cementerade socialdemokrati som Göran Persson växt upp i hade auktoriteter som bestämde helt utan bögar och feminism. Jag ville se ett modigare och mer modernt parti. Partiet behövde förändras i grunden. Vi var på väg att självdö ideologiskt.
Mona Sahlin såg samarbetet med Miljöpartiet som viktigt, Göran Perssons tal om ”det gröna folkhemmet” var inte tillräckligt.
Men när beslutet fattats inför valet 2010 om att Socialdemokraterna skulle samarbeta med Miljöpartiet kom trycket att Vänsterpartiet också måste vara med. Mona Sahlin kunde inte hålla emot. Hon ser det som ett skäl till valförlusten.
– Vänsterpartiet hängdes bara slentrianmässigt på för att låtsas att det var vi som var vänster. Men med Vänsterpartiet var det som ett för långt gånget dåligt förhållande. Det var oåterkalleligt för sent. Tiden hade passerat oss. Det socialdemokratiska partiet jagade bara minnen.
Valrörelsen under våren 2010 minns Mona
Sahlin som tung.
– Jag ångrar djupt att vi tog med vänsterpartiet, säger hon. Jag borde ha sagt nej. Det blev kaos och katastrof. Uppförsbacke är bara förnamnet. Jag hörde beteckningar om mig själv som tänkt statsminister – ”moderkaka”, ”landsmoder”, ” bullmamma”. En manlig statsminister beskrevs som ”skepparen som styr.”
Att kvinnor och män i politiken bedöms olika är hon övertygad om. När hon viftade med ett papper för att svalka sig och blev illröd på halsen var bedömningen att hon som 53 -åring inte kunde tala om klimakteriet.
– Det var privat och signalerade ”gammal
ilsken kärring”. De ”grå tinningarnas charm ” gäller för män.
Valresultatet 2010 blev det dittills sämsta någonsin för socialdemokraterna. Diskussioner inleddes om ansvaret för valresultatet. Snart snävades allt in på partiledaren.
– Jag fick aldrig chansen att börja arbeta igenom valförlusten, säger hon. Mitt förtroendekapital i partiet var inte tillräckligt stort för att sitta kvar.
I november 2010 samlades alla partidistriktens ordförande – en del på plats, andra på telefon – på partihögkvarteret Sveavägen 68 i Stockholm.
– Det kändes plötsligt som att stå i kvicksand.
När Sahlin mötte frågorna från journalisterna utanför huset förstod hon att någon under mötet sänt meddelanden till medierna om att hon skulle avgå. Hon vände tillbaka, skrev ihop sitt avsked meddelade lugnt sitt beslut.
– Fast jag storbölade så fort jag kom hem och stängde dörren om mig. Jag hade kopplat bort mig från moderskeppet.
Att Håkan Juholt skulle bli hennes efterträdare hade hon aldrig haft en tanke på.
– På min lista över hundra tänkbara efterträdare skulle han aldrig funnits med.
Det gick heller inget vidare för Juholt. Efter tio månader lämnade han posten. Mona Sahlin är mycket kritisk till hur valet av honom gick till. Juholt själv påstod att han talat med alla sina företrädare innan han valdes.
– Han ljög när han påstod att han talat med mig. Jag blev förbannad.
Stefan Löfven har hon större sympati för och såg i honom en person som var äkta och oförstörd. Dessutom är de jämngamla, gillar fotboll och Bruce Springsteen.
– Jag hade tänkt att ha honom som socialminister i min regering om vi vunnit valet, säger hon. Det hade varit spännande att se vad han hade kunnat uträtta med sin förhandlingsförmåga för sjuksköterskorna och för förlossningsvården.
Nu blev det istället Löfven som kom att efterträda Juholt och som sedan blev statsminister 2014 med bara 0,3 procentenheters uppgång för socialdemokraterna från bottenvalet då Sahlin tvingades avgå.
– Men Socialdemokraterna kunde bilda regering med Miljöpartiet. Champagne och skål! Nu var han statsminister och allt var förlåtet.
Med boken ”Makt-lös” sätter Mona Sahlin nu punkt för sin politiska historia. Hon är ur den djupa depressionen, men känner igen de tecken som brukar utmärkta utbrändhet.
– Jag står fortfarande för de socialdemokratiska värderingarna säger hon. Men jag är fri från politiken. Jag ser mig inte längre som en ”-partist.”
När nyheten om det osanna intyget exploderade ringde Alice Bah Kuhnke upp Sahlin och sade att hon måste avgå