Vemodiga rim att dela med små barn

Lena Sjöberg Nattvisa Rabén & Sjögren

Hos Lena Sjöbergs dikter för barn finns ibland en genklang av Barbro Lindgrens poesi. Det lätt vemodiga tonfallet och den klara blicken på tidens flykt och tillvarons detaljer är något de har gemensamt.

Sjöberg gav förra hösten ut diktsamlingen “Min syster är ett spöke”, som var riktad till barn mellan nio och tolv. Boken tog med skira metaforer upp vardagliga men ofta smärtsamma ämnen som grälande föräldrar, döda mormödrar och malande oro.

Men till hennes senaste alster, bilderboken “Nattvisa” skulle jag gärna ha en tre- eller fyraåring i knäet.

Vi skulle kunna bläddra fram och tillbaka genom den rimmade berättelsen, som bildar ett enda långt poem, försjunka i bilderna med deras kalla färgsättning och mjuka former. Och fundera över hur det skulle kännas att se lastbilar som “glittrar som rubiner/på en rastplats norr om Lund”. (I texten står det faktiskt truckar, men det är nog bara en anglicism som halkat in.)

För när dagen ger sig av och bara enstaka blåaktiga tv-flimmer syns i husen, när natten sänker sig över de allra flesta, då händer saker. Det finns de som är vakna.

Det städas och stolarna ställs upp på restaurangerna; väktaren vandrar, hamstern springer i sin bur och fladdermössen väcker sina sömniga ungar.

Den här bilderboken blir på så sätt till en särpräglad kombination av stillsamheten och arbetet – hos både djur och människor – som alltid pågår på natten. Det är mycket som händer när “mörkret långsamt vecklas ut”.