Långfilmsdebut fylld med polisbrutalitet, rasism och passion
Drama
Ghabe
Regi: Markus Castro
I rollerna: Adel Darwish, Nathalie Williamsdotter, Ahmad Fadel, Nasreen Aljanabi Larsson, Sara Sommerfeld Sverige, 2019 (100 min)
”Ghabe” betyder skog på arabiska, och skogen, naturmystiken och midsommarnattens uråldriga fruktbarhetsritualer får ta stor plats i Markus Castros långfilmsdebut. En ömsom drömsk och ömsom dramatisk debut som tar sig an den svenska vardagsrasismen.
Till en stuga på landet, med skogen som närmsta granne, kommer Monir (Adel Darwish), en ung flykting från Syrien, i sällskap med släktingar. En av dem är Farid (Ahmad Fadel) – kusinen som lovat att ta hand om honom.
Det är sommaren 2015 och mer än 160 000 traumatiserade migranter anländer till Sverige. Många av dem saknar tak över huvudet, och en del svenskar lånar ut bostäder. Därför sitter familjen nu här, i ett spartanskt hus med vedspis, och har tråkigt i väntan på besked om uppehållstillstånd.
De äter, diskuterar, bråkar, röker. Tiden går långsamt: de undrar varför alla hus är målade i samma röda färg, spekulerar kring orsaken och spionerar på svenskarna när de firar sin ”mitt i sommaren”-fest.
Vad betyder detta? De ser konstiga ritualer: små grodorna-dans. En stång som hyresvärden förklarat ska föreställa en penis. Nu försedd med blommor.
Narina (Nasreen Aljanabi Larsson) som är mer benägen än de andra i stugan att ta seden dit hon kommer, förmanar ändå: ”Var försiktiga, tydligen blir svenskarna väldigt berusade just den här kvällen!”
Under natten dyker en trio fulla rasister upp vid huset, krossar fönstret med en sten och muckar gräl. Monir blir skräckslagen, provocerad och hamnar i slagsmål, vilket senare noteras i hans asylansökan.
Svenskarnas feghet, främlingsfientlighet och brist på konsekvensanalys är påtaglig.
Monir, vars närmaste utplånats i kriget, plågas av brutala minnen. Han söker tröst i skogen, strövar allt djupare in bland träden. Känner bark mot handflatan, låter solen värma kinderna, vandrar över mossbelupna stenar, upptäcker ett övergivet hus, hittar en tjärn och smyglånar en roddbåt.
Ganska snart kommer också Moa (Nathalie Williamsdotter) till tjärnen för att nakenbada med en väninna. Monir smygtittar på tjejerna och runkar bakom ett träd, blir ertappad. Senare söker Moa ändå upp honom – attraherad och nyfiken på hans öde.
Snart ligger de med varandra – och glömmer för några ljusa ögonblick omvärlden: kriget, oron, det avgörande mötet på migrationsverket, Moas rasistiska mamma.
Scenerna med Monir i skogen berör, liksom Carl P Rasmussens stundtals svindlande vackra foto, där det taktila i varje liten detalj varvas med mäktiga panoreringar med drönarfoto över skogen och tjärnen. Adel Darwish, till vardags skådespelare på Backateatern, gör en stark insats liksom Ahmad Fadel och Nasreen Aljanabi Larsson.
Migranternas pressade situation skildras både realistiskt och poetiskt, men filmen lämnar en hel del i övrigt att önska. Upptrappningen med stark dramatik, polisingripande, skottlossning, rasism och svek blir klichéfylld och övertydlig – trots den angelägna tematiken.
Moa förblir, liksom flera av filmens huvudkaraktärer, endimensionell. Hennes bakgrund och bevekelsegrunder skissas alldeles för vagt. Valen hon gör, tvära kast mellan passion och illojalitet, blir därför svåra att förstå.
Svensk folkvise-melankoli och Wilhem Peterson Bergers nationalromantik möter Ehsan Kalantarpours filmmusik i skogen, och i förlängningen: själen.
Markus Castros ansatser väcker mersmak, även om jag nästa gång gärna ser något mer fördjupat.
”
Det taktila i varje liten detalj varvas med mäktiga panoreringar med drönarfoto