Ikonen som aldrig fick Nobelpriset
Samlade verk
Jorge Luis Borges ”Borges III”
Översättning: Lasse Söderberg, Oscar Hemer, Lars Bjurman, Jöran Mjöberg och Johan Laserna (Bokförlaget Tranan)
Det talas vidlyftigt om litteraturens kraft, mer sällan görs den kännbar. Mängder av mediokra böcker lovordas tanklöst; hungern efter det som är nytt förminskar oss från läsare till konsumenter.
I novellen ”En trött mans utopi” tecknar Jorge Luis Borges en avlägsen framtid där boktryckarkonsten är avskaffad. Den anses ha varit ”en av mänsklighetens största förbannelser eftersom den tjänade till att mångfaldiga onödiga texter i svindlande antal.” En besökare från vår tid svarar med att beskriva vad han anser vara en vanlig vidskepelse: idén om att man måste hålla sig ajour med allt, hela tiden.
Texten är från 1975 men är än mer giltig idag. Vi lever bland ogripbara ordströmmar som läses för att genast glömmas.
Novellen återfinns i ”Borges III”, det avslutande bandet i bokförlaget Tranans omfattande urval av argentinarens samlade verk. Volymen innehåller texter från Borges sista år i livet, 1971-1986 och innefattar två korta novellsamlingar, två föreläsningsserier, en bok med essäer om Dante och ett urval från sju diktsamlingar.
Trots att Borges redan på 50-talet drabbades av en med åren tilltagande blindhet skrev han fram till sin död. I en föreläsningen på ämnet berättar Borges att han bestämde sig för att ersätta den synliga värld som gick honom förlorad med fornengelskans auditiva värld. Därtill kom senare också isländskan.
Att den åldrade Borges var hänvisad till att diktera gör ändå visst avtryck i texterna i ”Borges III”. Såväl essäer som noveller är mer direkta och mindre intrikata än de tidigare. Men kanske är det också den typiskt avklarnade sena stilen som kommer till uttryck; den åldrade författaren har tänk sina tankar så utförligt att de kan framställas förtätat, skenbart enkelt.
Återkommande hos den sene Borges är idén om den ensamma människan, som innefattar alla individer, och det enskilda ordet, som säger allt. Människan är på en gång helt isolerad och sammanbunden med andra, via språket som implicit också innefattar hela vår historia.
Varje text är i dialog med alla tidigare skrivna texter, varje människa är ett resultat av alla som tidigare har levt. Det är en ordning så omfattande att den liknar kaos, och det är mellan dessa två poler som Borges skrivande ständigt rör sig.
I novellen ”Boken av sand” berättar han om en oändlig bok som saknar början och slut. Inte heller låter sig dess enskilda, godtyckligt numrerade sidor återfinnas.
I flera andra texter i volymen argumenterar Borges för att sådana böcker existerar, åtminstone i abstrakt mening. Varje bok värd att läsas om är oändlig, eftersom vi vid varje omläsning kommer att finna något nytt i den.
Dantes ”Den gudomliga komedin” liknar han vid en världsomfattande gravyr, en fridfull labyrint som rymmer det som varit, det som är, och det som ska bli.
”Om vi läser en mycket gammal bok är det som om vi läste all den tid som har förflutit mellan den dag då boken skrevs och den dag vi läser den”, står det i en av hans föreläsningar som uppmanar till bokkult.
I linje med dessa tankar vill jag hävda att ”Borges I”, ”Borges II” och ”Borges III” för sig utgör ett helt bibliotek. Att svenska läsare, tack vare Lasse Söderberg, Oscar Hemer och Tranan, har möjlighet att gå vilse där är något att fira.
Själv har jag läst, och formats som läsare, av Borges i 15 år. Vad finner jag hos honom denna gång? En maning att välja orden med omsorg, inte bara för vår egen skull utan också för framtiden.
Och som vanligt en påminnelse om att läsning kan och bör vara lycka, vilket – nota bene – inte är detsamma som underhållning.