Nelly Rapp håller inte riktigt hela vägen
Filmens budskap är sympatiskt och lätt att skriva under på.
Familjefilm
Nelly Rapp – monsteragent
Regi: Amanda Adolfsson
Med: Matilda Gross, Johan Rheborg, Marianne Mörck, Lily Wahlsteen och Björn Gustafsson
Sverige, 2020 (93 min) ***
Barnböcker om vampyrer och monster är ett kommersiellt gångbart koncept, under förutsättning att varelserna inte är otäcka på riktigt utan mysigt läskiga och innerst inne snälla.
Som i Nelly Rapp-böckerna (20 stycken!) författade av Martin Widmark och illustrerade av Christina Alvner. Nu har, till ingens förvåning, böckerna förvandlats till långfilmen ”Nelly Rapp – monsteragent”.
Filmen inleds helbra när den osunt blod- och monsterfixerade elvaåriga flickan Nelly (Matilda Gross som gör rollen är något av ett fynd) uppträder för skolelever och deras föräldrar. Föreställningen består av ruggiga monster och en hel del blod. De allra yngsta i publiken gråter. I princip alla gör tummen ner. Klart kul, tyckte jag.
”
Filmens unga hjältinna misstänker snabbt att de pågår någon form av fuffens nere i slottets källare och hon misstänker lika snabbt att Hannibal och Lena-sleva i själva verket är hemliga monsteragenter
Det är fortsatt träffsäkert och roligt när Nelly, som alltid har bassetjycken London i släptåg, ska tillbringa höstlovet hemma hos sin mystiske morbror Hannibal (Johan Rheborg) som bor i ett spökslott tillsammans med excentrikern Lena-sleva (Marianne Mörck).
Filmens unga hjältinna misstänker snabbt att de pågår någon form av fuffens nere i slottets källare och hon misstänker lika snabbt att Hannibal och Lena-sleva i själva verket är hemliga monsteragenter, en variant på ”Men in black”.
Regissören Amanda Adolfsson hittar en bra balans. Filmen är inte för barnslig och heller inte för hemsk. Men när Björn Gustafsson, som spelar en odräglig playboy-agent, gör entré tappar Adolfsson och manusförfattaren Sofie Forsman bort målgruppen, för jag tror inte att svenska barn vill se en satir med udden riktad mot vår tids livsstilscoacher.
Följer gör en radda sketcher av skiftande kvalitet, och så ett malplacerat dansnummer som verkar ha blivit över från inspelningen av Michael Jackson-videon ”Bad”.
Bättre fungerar skildringen av den vänskap som uppstår mellan den bottenlöst ensamma Nelly och den likaledes ensamma Roberta (Lily Wahlsteen), som uppenbarligen är en avlägsen kusin till Frankensteins monster.
Filmens budskap är sympatiskt och lätt att skriva under på. I ett samhälle måste man bli accepterad för den man är. Det gäller både människor och varulvar.