Männen på räktrålaren Novi försvann spårlöst i höststormen
En dag var hon bara borta, den 28 meter långa räktrålaren Novi och besättningen var spårlöst försvunnen. Kvar stod fyra familjer med saknad, frågor – och teorier. – Det tar ganska lång tid innan man fattar att ”han kommer inte tillbaka”, säger Maria Sund
Det tog flera år innan Maria Sundbom vågade gå ner i hamnen igen. Hon ville inte gå nära vattnet, titta ner i det.
– Jag var rädd, väldigt rädd faktiskt.
För vadå?
– För om man skulle se … Om man skulle hitta något.
Nu sitter vi bara någon meter från kajkanten på en tom uteservering. Hamburgsund känns den här septemberdagen märkvärdigt vackert. En dag väldigt lik den där i september för 25 år sedan, får vi veta. Trots att klockan bara är tio är det nästan 20 grader varmt i solen.
Precis på andra sidan det smala sundet på höjden, knappt 200 meter från där vi sitter, ser man Hamburgsunds kapell. En vindpinad 105-åring byggd i trä som infriar alla förväntningar man kan ha på en kyrkobyggnad i ett bohuslänskt kustsamhälle.
Lampan ovanför huvudingången är en gammal båtlanterna och på varsin arm av korset på taket sitter två fiskmåsar och kastar vakande blickar över hamninloppet.
Där finns också stenen som rests av Svenska västkustfiskarna:
”Till minne av de havets arbetare som icke återvände”.
Ett av alla de namn som ingraverats i stenen är hennes pappas: Lars-åke Sundbom.
Hon återkommer till hur rolig han var, ”en buspappa”. Bara 38 år gammal när han försvann. Familjen hade några år tidigare flyttat från Småland till Hamburgsund, den bohuslänska pärlan med karga berg som leder ner mot det smala sundet. Här var Lars-åke uppväxt och här hade familjen också tillbringat sommarloven hos farfar.
Lars-åke Sundbom jobbade till en början i den lokala Ica-butiken men började snart att fiska tillsammans med Martin Rosén, kapten på Novi. Fartyget var en 28 meter lång räktrålare. Efter att hon byggts i Nederländerna 1960 hade Novi genomgått flera renoveringar och ombyggnationer. Innan hon kom till västkusten hade hon tjänstgjort som fiskebåt på Nordsjön.
Egentligen skulle Lars-åke inte ens ha varit ombord på Novi när hon gick ut den där dagen. Bara någon vecka tidigare hade han brutit ett revben, något som knappast blir bättre av ett par dagars hårt arbete till sjöss. Samtidigt var han arbetsam och plikttrogen. Han skulle med.
Kvällen innan hade det blåst kuling på den bohuslänska kusten och efter att kaptenen Martin Rosén ringt runt bland besättningen var de överens: Ja, det var nog bäst att vänta och se om det lugnar ner sig.
När måndagsmorgonen kom hade blåsten lagt sig helt, det var alldeles vindstilla i Hamburgsund när besättningen Martin Rosén, Gunnar Jonsson, Gert Sterner och Lars-åke Sundbom möttes upp i hamnen.
Strax därpå gled Novi sakta genom sundet med kursen inställd på Skagerrak för att tråla efter räkor. Martin Rosén och Gunnar Jonsson stod på däck och vinkade åt en hummerfiskare som stod och lastade tinor i hamnen, har den senare vittnat om i tidningen. De log och ”hejade glatt”, sedan försvann de runt udden.
Några dagar senare blev Maria Sundbom uppkallad till rektorn på gymnasieskolan där hon gick. Pappa var försvunnen, mer visste man inte.
Den sista kontakten med Novi hade varit vid elvatiden på förmiddagen samma dag som hon gick ut. Några timmar senare försökte Veronica Rosén ringa sin make Martin för att gratulera på födelsedagen. Ingen svarade.
På eftermiddagen hade vädret också slagit om helt. Från att på morgonen ha varit så gott som vindstilla vid Väderöarnas
mätstation uppgick vindhastigheten till 15 meter per sekund vid 14-tiden. Och det fortsatte att öka. På kvällen finns det noterat att medelvinden låg på 21 meter per sekund, nära stormstyrka.
Hemma i Hamburgsund fortsatte anhöriga att försöka få kontakt med Novi. Att man inte fick tag på varandra när fartyget var ute till sjöss var inget konstigt. Det kunde gå flera dagar. Novi hade visserligen NMT, Nordisk mobiltelefonis y st e m, ombord men det var inte särskilt pålitligt. På torsdagsmorgonen slog Veronica Rosén larm till Sjöräddningen.
Sjöräddningsoperationen ska senare beskrivas som ”sannolikt en av de största som genomförts i Sverige” i haverirapporten.
Novi efterlystes i Sverige, Norge och Danmark. Helikoptrar, spaningsflyg, Herculesplan, lotsbåtar, sjöräddningsbåtar deltog och inte minst, fiskare längs med kusterna gick man ur huse.
Vartenda fynd som gjordes i vattnet kollades upp. Ett paket minimjölk avfärdades, alla ombord drack röd mjölk, framgår av loggarna. Det enda som hittades var en svaleback för räkor som anhöriga kunde bekräfta kom från Novi.
Till slut kom det oundvikliga beskedet: Det organiserade sökandet skulle
” Om man inte hittar något så känns det som att man tar betalt för att inte göra nånting. Men det gick inte att säga nej heller.
Ola Oskarsson
”
Vad man kan utgå från är att det gått oerhört fort eftersom att man inte hann larma nånstans
avbrytas. Det fanns ingen möjlighet att besättningen kunde vara vid liv under rådande omständigheter.
Maria var helt oförstående till beskedet. Hur kunde man sluta leta? Kanske sitter de på en ö och väntar.
Det var då som Sjöräddningen tog med Maria och hennes yngre bror Jimmy för att leta. Och från båten kunde de se hur Skagerrak bredde ut sig, mörkblått vatten så långt ögat kunde nå. Det var verkligen hur stort som helst.
När de stannade till på en ö för att fika hittade man plötsligt en låda, kanske kunde den komma från pappas båt.
Så här i efterhand tror Maria att fyndet var något som man hade lagt dit själva för att hon och hennes bror skulle känna sig delaktiga. Känslan av att kanske ha gjort skillnad.
– Som barn ... Man kan inte förstå. För de som letat så är det ju helt solklart att efter så här lång tid, i de här graderna så är det ingen idé. Det tänker jag verkligen tillbaka på att det var fantastiskt gjort av dem.
Det mystiska försvinnandet fick även olika teorier att frodas. Allt från att Novi hamnat i en Natoövning och sänkts av misstag, dragit upp en sjömina i trålen till att sierskor påstod sig se fyra män på en ö. Så sökandet efter Novi fortsatte. Vrak som lokala fiskare inte kände igen avfärdades, ingenstans fann man några ledtrådar om var Novi kunde finnas.
I november, nästan två månader efter försvinnandet, fick det danska forskningsfartyget Dana något i sin trål. En dna-analys kunde senare slå fast att det var kvarlevor efter skepparen Martin Rosén.
Svenska Haverikommissionen blev våren 1996 klar med sin utredning där man la fram att det mest sannolika var att ”Fartyget drabbats av en snabb stabilitetsförlust”. Ett svar men ändå inte.
Utredningen hade bara kunnat göra antagande, Novi var ju fortfarande spårlöst försvunnen.
I juni 1997, nästan två år efter Novis försvinnande, upptäckte fiskebåten Starlet från Smögen något tungt i sin trål. När den drogs upp följde det med en trål till som de tog ombord. En bit av trålen skars av och visades för Martin Roséns anhöriga som var säkra, det var samma typ som Novi hade använt. Efter två år kunde hon vara hittad.
Andra fiskare gjorde försök att fastställa en exakt position för var Novi kunde vara, men ekoloden visade ingenting. När man tog kontakt med svenska myndigheter för att få hjälp var intresset svalt. Utredningen var klar, lagd till handlingarna. Anhöriga tog i stället kontakt med ett företag i Göteborg.
– Jag var väldigt tveksam till att åta mig uppdraget, för om man inte hittar något så känns det som att man tar betalt för att inte göra nånting. Men det gick inte att säga nej heller, minns Ola Oskarsson som i decennier har arbetat med att kartlägga havsbottnar och är grundare till företaget Marin Mätteknik.
Genom att Kungshamnsfiskarnas Andelsförening valt att starta Novifonden kunde man via bidrag från privatperson och företag få ihop tillräckligt med pengar för att söka efter den försvunna trålaren.
Ola Oskarsson och mätfartyget Triad gick ut till området där Starlet hade fått upp Novis trål och sökte. Och sökte. Men ingenstans på skärmarna kunde man se något vrak på bottnen. Det var precis det här han hade befarat. Nu skulle han behöva komma tillbaka utan att ha hittat något.
Triad hade dock ett lod som gav ett magnetiskt utslag väster om Väderöarna. Det fanns någonting djupt där nere. Ola Oskarsson tog hjälp av en fysiker och tillsammans satt de i flera dagar och med hjälp av uppgifter från utslaget kunde de beräkna vikten av det som fanns på bottnen. Det kunde mycket väl vara Novi.
Det fick bära eller brista. Sjöugglan sänktes längre och längre ner i mörkret när Ola Oskarsson ombord på Triad slutligen fick se bottensedimentet yra av Sjöugglans propeller. Den var framme, på 280 meters djup.
All sand, grus och lera som sjöugglan väckt till liv skingrades och plötsligt fick han se småfiskar och räkor kila förbi i den lilla ljuskäglan. Plötsligt tog det stopp. Intryckt vid en bergvägg fanns ett fartyg, omöjligt att se med ett vanligt ekolod.
På det stora blåa fartygsskrovet hade snäckor och alger börjat bita sig fast. Sakta panorerade kameran över skrovet. Ett rep, en reling kunde urskiljas när sjöugglan studsade fram över sidan. Sen kom det. Bokstäverna framträdde en efter en: SD 69. Novi var hittad.
Ola Oskarsson kände en lättnad när han satt där framför skärmen, främst för de anhöriga. Men samtidigt slet hans Triad med två meter höga vågor uppe vid ytan och risken fanns att de skulle förlora sjöugglan eller att den skulle slås sönder mot skrovet. Att ligga kvar och filma var frestande och efter att ha dokumenterat stora delar av vraket avbröt de filmandet och tog hem sjöugglan. I en anspråkslös lokal skulle sedan Ola presentera vad han hade hittat på en vhs-kassett. Lokalen blev fullsatt.
– Det var nästan som att vara på en begravning, det hade inte jag fattat. Det var väldigt starkt. Det kom fram väldigt många härdade gamla fiskare och tackade. Det var en fin stund i mitt yrkesliv, säger Ola Oskarsson.
Novi var hittad. Frågan var vad som hade hänt.
Av filmen från sjöugglan kunde man slå fast ett par saker. Fartyget låg med 70 graders slagsida åt styrbord och på babords sida där man kunde filma fanns inga synliga skador. Masten var bruten och räddningsflottarna, de som skulle självutlösas på fyra meters djup, fanns kvar ombord.
Anhöriga hoppades att Statens haverikommission skulle återuppta utredningen. I oktober 1997 beslutade man att inte göra det med motiveringen att ”de fynd som hittills gjorts inte är av den karaktären att de kan antas ha betydelse för utredningsresultatet”.
– Vi såg inte att det tillförde något, säger Sven-erik Sigfridsson som då arbetade på Statens haverikommission och var ordförande för utredningen.
– För oss framstod det helt och hållet som ett stabilitetsproblem. I det här fallet hade man gjort en stabilitetsberäkning i Danmark och det skulle i princip köpts rätt upp och ner av Sjöfartsverket. Och sen gjorde man en del ombyggnader som sannolikt inte förbättrade stabiliteten, säger han.
Novi var nyinköpt när den förliste och hade genomgått ett krängningsprov i Danmark, där den godkänts. Den hade dock inte genomgått slutbesiktning i Sverige när den förliste, menade haverikommissionen. Det framgår bland annat i ett brev från en tjänsteman på Statens haverikommission till en anhörig som ifrågasätter om det fanns ett förbud mot att Novi skulle vara till sjöss.
”En sak bör vara helt klar – NOVI fick inte gå till sjöss! Det berodde inte på något förbud, som uttalats av någon, utan på sjövärdighetsbesiktningen, som hon enligt lag skall genomgå innan hon får användas till sjöfart, inte var avslutad.”
Statens haverikommission pekade bland annat på att Novi hade för litet fribord, alltså marginal mellan vattenlinjen och däcket. Så lite som en decimeter, menade man.
I samband med att Novi hittades dök det också upp en tidigare okänd bild, tagen av Krister Bång, två veckor innan Novi förliste. De som var kritiska mot haverikommissionens slutsats menade där på att fartyget hade mycket större fribord än vad som de hade angett.
– Ja, det är naturligtvis öppet för debatt. Men med den här danska beräkningen så skulle alltså fribordet ligga på en decimeter akteröver, säger Sven-erik Sigfridsson.
För att komplicera saken ytterligare så är det oklart hur tungt lastad Novi var med olja, vatten och is innan hon gick ut. Ingen vet hur högt fribordet var.
Varför var då den frågan så avgörande för Novis förlisning? Skeppsbyggaren Jan-erik Abrahamsson har en lång erfarenhet av att rita och konstruera fartyg, till stor del trålare, och är vid 77 års ålder fortfarande verksam.
Jan-erik Abrahamsson såg själv Novi i varvet i Rönnäng när hon precis hade förts till Sverige från Danmark och minns henne väl. Han reagerade på en sak när han såg henne. Novi hade väl litet fribord.
– När man trålar rakt fram så går det väl bra. Men när man girar med trålen ute så bromsas fartyget upp och då kränger hon, säger han.
Enligt Jan-erik Abrahamssons uppskattning kunde det krävas så lite som en 15 graders krängning för att det skulle komma upp vatten på däck och ge förödande konsekvenser med så pass lågt fribord. Och den typen av krängning är inget ovanligt för en trålare, menar han.
– Vad man kan utgå från är att det gått oerhört fort eftersom att man inte hann larma nånstans. Och det enda sättet det kan gå så fort på är att någon lucka eller dörr till däck eller annat utrymme har varit öppen eller skadad så att den inte varit
stängd. Flödas maskinrummet snabbt, så slåss oftast allt det elektriska ut. Då går det galet ganska fort, säger han.
En vanlig uppfattning hos de tidningen pratat med är att Novi fastnade med trålen i den karga, bergiga rännan där hon fiskade och drogs ned när fartyget krängde.
Teorierna är många. Ofta kommer de med tillägget: ”Men vi vet ju inte vad som hände”.
För Novi ligger där hon ligger. ”Förlisningsorsak: Okänd anledning”, som det står i länsstyrelsens rapport över vrak i Skagerrak. En livslång ovisshet för de anhöriga som förlorade en pappa, son, make eller bror i förlisningen.
För Maria Sundbom tog det lång tid att förstå att pappa inte skulle komma tillbaka. Först ovissheten över var Novi fanns. När hon väl hittades kom frågorna. Varför hade livbåtarna inte lösts ut?
När tidningen träffar henne är det snart på dagen 25 år sedan Novi lämnade hamnen i Hamburgsund för sista gången. Men något datum för någon årsdag tänker hon aldrig på. Det finns inget slut och ingen början på Novis förlisning. Den har pågått i ett kvarts sekel nu.
Hon har heller ingen grav att gå till, där pappa finns.
Lars-åke Sundbom, 38
Eydna Sundbom, hustru.(berättat för reportern) Jag flyttade från Färöarna till
Sverige och Småland -71 och där bodde Lars-åke då. Men han var uppväxt i Hamburgsund och längtade hem. Och vi hade tre barn som också ville dit, vi hade ju varit där på somrarna och de tyckte att det var väldigt mysigt. Han var väldigt snäll, omtänksam och social och fotboll en stor grej i hans liv och våra två tjejer har också spelat. Vi fattade först inte att Novi var försvunnen. Men när de inte kom hem och ingen fick tag på dem så förstod man ju. Den där ovissheten att inte veta. Var dem i liv eller var fanns dem? Det tog ett tag innan man hittade fartyget och kändes det bra att veta var de fanns. Åren efter var tuffa. Men det måste ju gå. Jag träffade min nuvarande sambo en stund efteråt och det kändes tryggt, att inte behöva vara ensam.
Martin Rosén (kapten), 42 Veronica Rosén, hustru.(berättat för reportern) Han var väldigt lugn som person, stabil och med en trygg personlighet. Han var med sin pappa och fiskade när han var ung och skaffade sin första båt 1985, tror jag att det var. Alla båtarna hette Novi, den som förliste var hans fjärde. Det fanns nog ingen speciell anledning till namnet, han tyckte bara om det. När räddningspådraget var igång var det som att gå runt i en stor bubbla. Det värsta är att man inte vet nånting, det är fruktansvärt. När de avbröt sökandet kände man sig väldigt liten och ensam, det tror jag alla familjerna gjorde. Det var förtvivlan och man undrade ”Är det ingen som vill reda ut det här?”. Man vill ju ha hjälp. Man vill ha ett svar. När Martin hittades var det en viss lättnad i sorgen. Samtidigt tänker man på de andra familjerna och vad som hade hänt. Var det instabilitet i fartyget och dåligt väder i något slags samband som gjorde att Novi förliste? I början trodde man att det skulle få svar men nu har det gått 25 år. Vår son var bara två och fyra månader när det hände och han kommer inte ihåg sin pappa, han var för liten.
Gert Sterner, 46
Agneta Sterner, hustru.(berättat för reportern) Jag minns att han åkte tidigt hemifrån den morgonen. Han hade klämt tummen väldigt illa några månader tidigare och varit sjukskriven så han hade precis kunnat börja jobba igen. Gert var väldigt snäll och arbetsam och tyckte om att komma hem till familjen. När Novi försvann hade vi försökt att ringa båten på onsdagen men det var inget svar. Och sen drog det här sökpådraget igång. Och man väntade hela tiden på att få höra något, men det kom aldrig. I stället fick man följa allt i tidningen. Vi bor i närheten av Säve och det var ju helikopterdivisioner som lyfte och landade i letandet. I ett par år efter mådde jag alltid dåligt varje gång jag hörde en helikopter. Novi hittades men det var från pengar man hade samlat in. Men man har inte fått något klart besked om vad som hände. Det är en händelse som man aldrig kommer över.
Gunnar Jonsson, 47
Margaretha Jonsson, hustru. (Berättat för reportern) Vi bodde ju i Göteborg först och Gunnar hade ett åkeri så han höll på med det. Han var väldigt positiv, arbetsam och lätt att ha att göra med. Hans föräldrar hade byggt sommarstuga där uppe i Bohuslän så han hade varit där en hel del. Med tiden blev det att vi flyttade upp där för Gunnar hade alltid velat börja fiska, han älskade havet. När Novi försvann, det var fruktansvärda dagar. Ett mörker. Det tog ju lång tid innan man hittade henne, och det var tack vare insamlingen. Då var vi på ett möte där vi fick sen en film från dykningarna. Alla verkade överens om att Novi inte skulle tas upp, och där är vi nog olika. Jag ville få upp fartyget igen. Sen förstår jag ju också att det inte gick, hon låg så djupt. Barnen var ju inte så små, det var skönt på ett vis. Den yngste han var 14 år när det hände och han hade väldigt ont av det. Jag tror aldrig att han glömmer det.