Erika Sjöwall: Plattare eller fyndigt rappare? Det är frågan

Ganska nyligen har jag lärt känna en person från New York. Trots att han bott i Sverige nästan tio år är han inte helt bekväm i svenska språket. I vår kommunikation blir han alltså den som får möjlighet att använda sitt förstaspråk och jag tvingas ta till mitt andra.

Egentligen är det inte konstigt att han är kass på svenska, även om han har varit här länge. Som engelsman eller amerikan, vet du att nästan alla i vårt avlånga land förstår det du säger. Dessutom är det svenska samhället full av svenskar som är ivriga att öva på sin skolengelska. Och varför försöka förstå vad amerikanen, på sin brutna svenska, försöker förmedla när det ju går så mycket fortare om han säger det på engelska?

Min engelska är inte dålig, men knappast jämförbar med en person som, sedan barnsben, talar språket. Let´s say, I have my limits/my boundaries/my confines.

När det gäller vår bekantskap, amerikanens och min, upptäckte jag detta direkt. När vi skrev till varandra kände jag att jag inte riktigt visade upp mig själv. Jag älskar det skrivna ordet, föredrar det ibland framför det talade. Jag njuter av att placera ord på rätt grammatisk plats, med en medvetenhet kring vad just detta ord betyder. Jag är så pass självupptagen när det gäller skrift att min hud ibland knottrar sig i ödmjuk stolthet över mina ytterst välformulerade texter.

När det gäller min begränsade engelska handlar det mer om att välja bland ett färre antal ord (eftersom jag inte förstår alla), placera dem rätt och hoppas att de ungefärligen stämmer med det jag vill beskriva och säga. När jag skriver med folk på mitt eget språk är jag rapp, sofistikerad, fyndig och spirituell. På engelska blir jag liksom lite plattare, enklare och inte alls lika rolig. Jag känner mig långsam och mer seriös. Jag är inte riktigt den jag brukar vara.

För mig var detta en ny känsla, som gjorde att jag på något sätt kunde sätta mig in i nyanländas situation i ett nytt land. Jag kan visserligen, mer än väl, göra mig förstådd och prata om både politik, känslor och religion på engelska, men jag har språkliga begränsningar. Jag kan inte variera mig lika mycket eller känna mig stolt över mitt sätt att uttrycka mig och hitta det ord som exakt beskriver det jag vill säga. Det är en annorlunda känsla för mig som är van att äga språket.

Och jag kan inte heller låta bli att fundera på hur det skulle vara om jag var än mer begränsad. Om mitt språk var ännu snävare verbalt. Att vara fattig på ord är ett slags handikapp, men om jag dessutom vet att jag behärskar ett annat språk som i sammanhanget är helt oanvändbart? Hur skulle jag känna mig? Vad skulle det göra med mitt självförtroende och min syn på mig själv?

Anyway! Jag förstår allt han säger och han förstår vad jag vill ha sagt. At least that´s what he says. Say…? Have said…?

??!!??

”

Egentligen är det inte konstigt att han är kass på svenska, även om han har varit här länge. Som engelsman eller amerikan, vet du att nästan alla i vårt avlånga land förstår det du säger.