Det våras för radikalkonservatismen
Det är en både grov och farlig förenkling att radikalkonservativa väljare skulle vara korkade. Tvärtom visar historien att även högerradikala idéer kan appellera till intellektuella.
Ledare 17/4. Hur läser vi författare som blivit placerade i historiens giftskåp? Det frågar sig Christian Abrahamsson, fil. dr i kulturgeografi i en nyligen utgiven essä från Timbro förlag. I essän ger Abrahamsson en orientering i svenska statsvetaren Rudolf Kjelléns idéer. Tillsammans med en essä skriven av Carl-vincent Reimers, ledarskribent på Blekinge Läns Tidning, utgör den en serie om radikalkonservativa idéer och tänkare.
Det handlar om idéer som fått ett uppsving de senaste åren, i samband med de populistiska högerkrafternas frammarsch i Sverige såväl som Europa. Såsom Rudolf Kjellén, vars minne fört en allt mer borttynad tillvaro i Sverige, och sällan omnämns i den offentliga debatten. Trots att han är internationellt känd bland statsvetare. Med hans tvetydiga arv som både viktig inspirationskälla för Gunnar Myrdal och nazismen är det kanske inte så märkligt.
Det har dock ändrats i takt med Sverigedemokraternas profilering i mer konservativ riktning, ett parti vars chefsideolog Mattias Karlsson har lyft Kjellén som en viktig influens.
Reimers essä berör två väldigt olika profiler – den italienska poeten D’annunzio samt den tyska juristen Carl Schmitt.
Den första utmärkte sig kanske främst för sin känsla för estetik. D’annunzio blev ledaren under ockupationen av staden Fiume, som kom att bli ett slags fascistiskt och radikalt pilotprojekt efter första världskriget. D’annunzios tal och estetik blev sedan en viktig inspiration för Benito Mussolini.
Schmitt i sin tur var jurist i Nazityskland, medlem i nazistpartiet och intellektuell försvarare av nazismen. Han var en hård kritiker av liberalismen, och såg all politik som en strid mellan grupper eller individer. Parlamentarismen såg han som marknadslogik applicerat på demokratins område, endast en rökridå framför den sanna politiken.
Nidbilden av radikalkonservativa väljare är ofta att de helt enkelt är korkade, och den här typen av idéer tenderar att ses som ett uttryck för inskränkta bondlurkars världsbild. Synsättet blir att det här är människor som helt enkelt behöver bli upplysta, nästan som att de själva inte förstår sina åsikter. Det är en både grov och farlig förenkling. Tvärtom visar historien att även högerradikala idéer kan appellera till intellektuella. De tänkare som introduceras i Timbros essäserie var alla bildade människor i samhällets övre skikt, respekterade om än kanske kontroversiella.
Fler exempel finns att peka på. Poeten Ezra Pound, en av modernismens allra mest framstående, var övertygad fascist. Högerradikalismen kan knappast sägas vara utan vältaliga försvarare.
Att förstå de här idéerna, och deras lockelse, är ett måste för att kunna bemöta dem. Att de länge varit bortglömda och samlat damm i historiens hörn har troligtvis skapat blinda fläckar, som underlättat för den nya högerns framfart. För att citera en av litteraturvetaren Horace Engdahls aforismer: ”de intellektuellas jobb i historien är att ge ondskan ett system.” För alla efterkommande demokrater måste jobbet vara att förstå de tanketraditionerna, annars blir det svårt att formulera de starkaste motargumenten.