Täppas Fogelberg tycker inte om att stryka folk medhårs
Täppas Fogelberg drar sig inte för att vara obekväm. Hans uppriktiga och inte alltid så smidiga sätt har varit en tillgång som journalist men också väckt reaktioner. Nu skriver han på en bok om hur han blev den människa han blev.
På SVT Play finns en säsong av underhållningsprogrammet ”Jacobs stege” från 1988. I första avsnittet går Täppas Fogelberg på lyxmässa och frågar en av utställarna: ”Vilka är era kunder, jag har förstått att det inte är barnen i Indien?”.
Typiskt Täppas skulle man kunna säga; snäll på rösten men gärna obekväm och på gränsen till provokativ. Han stryker sällan folk medhårs, varken i rollen som journalist eller som privatperson.
– Jag är inte rädd av mig. Frågan är om det beror på att jag är för korkad eller helt enkelt orädd, funderar han och skrattar.
Frispråkigheten har resulterat i svarta kvällstidningsrubriker och bistra möten med uppdragsgivare. Vid ett tillfälle slaktade han en tupp i tv. Det tyckte inte alla om. En annan gång hamnade han i bråk på en fest med en skådespelare efter att ha haft synpunkter på dennes sätt att läsa in talböcker.
Inte konstigt att Täppas trivdes som fisken i vattnet
i radions ”Ring P1” där han var programledare i nästan två decennier, fram till 2019. I direktsändning fick han ofta munhuggas med personer som var mer debattlystna och gränsöverskridande än han själv.
– Det tröttnade jag aldrig på. Jag älskar att slänga käft med folk och jag har inga problem med idioter. Det är intressantare med folk som är helt fel ute enligt rådande normer än de som med välondulerad röst säger rätt saker.
Han fick många uppskattande kommentarer för sitt sätt att leda programmet, men också arga brev och försändelser med äckligt innehåll. Snart tvingades han installera larm i hemmet.
I början var det jobbigt, han hade dessutom hemmavarande barn. Men efter ett tag vande han sig.
– Folk som verkligen vill ta livet av en skriver inte ett brev först. I alla fall inte i de böcker jag läst, säger han, skrattar igen och tänder en pipa hemma i köket i Jättendal.
Här på gården mellan Hudiksvall och Sundsvall har han bott i 30 år. Den ligger i en vacker dalgång med sjöutsikt och blånande berg i fonden.
Inget av detta kan Täppas Fogelberg se. Men han har sett det förr, innan han blev blind av ögonsjukdomen retinitis pigmentosa på 1990-talet. När han promenerar i trakten är det ändå som att han ”ser” allting eftersom bildminnet finns kvar.
– I början trodde jag livet skulle upphöra bara för att synen försvunnit. Men den fasen har jag lämnat. Det är inte det första jag tänker på när jag vaknar. Nu är jag ganska bra på att vara blind.
På sitt Instagramkonto lägger han upp foton från vardagen. Han fotograferar själv – hur då? frågar jag såklart.
– Det är telefonen, den är otrolig. Jag tog en bild på nybakade frallor. ”Bullar” sa telefonen. Jag fotade min kompis snickaren här vid köksbordet. ”Man, skeptiskt utseende”, sa mobilen.
Telefonen är viktig. Tappar han bort något eller går vilse, ja då ringer han en kompis och filmar omgivningen. Och när han skriver kopplar han mobilen till ett tangentbord.
Just nu arbetar Täppas på en bok som bygger på en viktig period i hans eget liv, åldern mellan 16 och 20 år ungefär. Arbetsnamnet är ”Att bli till”.
– Vad är det som gör att man blir den man är? Vad suger man upp, vad förkastar man? För mig var den perioden avgörande.
Att han skulle bli journalist och författare hade han ingen aning om. Det där att man skulle bli något, det tyckte han lät väldigt borgerligt. Man var väl redan något?
Redan vid 15 års ålder flyttade han hemifrån och började arbeta på ett skeppsmäkleri. Betygen räckte inte för att komma in på gymnasiet. Efter några år av jobb och konststudier hittade han så småningom till journalistiken.
Då hade Täppas redan upptäckt en passion som skulle bli livslång – skulpterandet. Först snidade han i trä, nu skulpterar han i vax och lägger gips runt för att få en form att gjuta brons i.
– Jag har ett språk i händerna. Jag kan inte förklara det på annat sätt.
Mitt möte med Karl-olof var i skriftens form, där han var författaren och jag läsaren.
I egenskap av vald ordförande för Tvååkers Samarbetsorganisation för vilken Karl-olof sammanställt en historisk beskrivning från organisationens ursprung 1920, insåg jag att det arbete jag tog på mig innehöll utbildning för min del. Att ta hand om något i vilken Karl-olof med sin kunskap beskrivit, krävde av mig insikt, förståelse, tankar om förmåga att kunna uppfölja och utveckla organisationens innehåll.
Som inflyttad i Spannarp utan någon kännedom av vem Karl-olof var förutom att vara nämnd till namnet och skribent, lärde jag i hans skrift känna en uttrycksfull, noggrann, av ämnets innehållsliga förmedling intresserad och medmänsklig person.
Min kontakt med Karlolof blev så småningom något mer personlig, och jag uppskattade den medmänskliga och kunniga person han var.
Kärnan i Tvååkers Samarbetsorganisation har sedan 1920 varit Föreläsningsföreningen, en av de 14 föreningar som idag finns i Samarbetsorganisationen.
Den grundläggande tanken var 1920 och är fortfarande att via föreningsverksamhet med utgångspunkt i föreläsningar, teoretiska, praktiska och även underhållande bidraga till denna trakts ungdomars utveckling. Genom sitt bidrag till alla de föreningar som var Samarbetsorganisationens medlemmar hade Karl-olof Andersson stor betydelse för utvecklingen av organisationen.
2020 fyllde Tvååkers Samarbetsorganisation 100 år.
Det skulle ha varit ett år av firande, men coronapandemin satte stopp på allt.
Jag sörjer över att Karlolof som given gäst i Samarbetsorganisationens hundraårsfirande, när det nu blir, inte kan vara med, men jag måste tro, att han där han nu är deltager.
Skrivet av Tvååkers Samarbetsorganisations ordförande.
Birgitta Kullberg