Björn Werner: Jag är besatt av Kanal 5:s svält-tv från vildmarken

Kameran snett underifrån. Joels ögon är stirriga och svarta, som om han inte riktigt befinner sig i vår värld. Och det gör han kanske inte heller. Efter fem dagar utan mat eller sömn, mitt ute i den norska vildmarken, är det som att drömmen och verkligheten flyter samman. Han arbetar frenetiskt med att samla pinnar, men glömmer helt bort att leta mat. Kylan kryper sig på. Han berättar för kameran om mardrömmarna. Om hur han ser att alla han älskar dör varje gång han blundar. Ögonen svartnar ännu mer.

Den som vill förstå varför nästan hela världen gått in i en frenetisk kamp om att stänga ner så mycket så möjligt kan få ut mycket bara av att titta på Kanal 5:s nya program ”Ensam i vildmarken”. Precis som vi, kämpar de mot naturen. I Joels fall med begränsad framgång.

Premissen är vansinnigt enkel: åtta svenskar strandsätts helt isolerade i varsin del av den norska vildmarken. Den som klarar sig längst, utan att bryta ihop fysiskt eller mentalt, vinner.

I stället för att göra underhållning av mänskliga relationer, som är alla dokusåpors grundläggande drivkraft, har man här gjort helt tvärtom. I ”Ensam i vildmarken” är det samspelet med ensamheten och naturen som är seriens kärna. Tidigt står klart att det är förmågan att hantera detta som är avgörande för att överleva i en helt vild miljö.

”

Men efter ett år av allt mer tilltagande isolering har hela Sverige rasat ner i samma febriga mentalitet som Joel

Tittaren som följer de åtta deltagarna märker snart att de som drabbas av oro och tvivel snabbt sjunker ner i en farlig spiral av sömn- och energibrist. De som klarar sig bättre är de som snabbt accepterar situationen – och hittar ett någorlunda trivsamt sätt att ta sig igenom en dag i taget.

Men inte Joel. Han kan inte sluta upp med att hugga ved i timmar trots att han absolut inte behöver. Bara för att han känner att han måste göra något. Trots att det bränner ut hans sista energidepåer.

Han verkar dras med samma hatiska inställning till naturen som den tyske regissören Werner Herzog. Idén om det vilda som en omoralisk och mordisk plats som människan i bästa fall kan tvinga på knä, men annars måste finna sig uppslukad av.

I Joels mörka ögon ser jag den dunkla insikten att naturen inte bryr sig om du dör eller inte – och att det bara är du själv som kan försöka hindra det. Det är klart att det skrämmer.

På samma sätt som naturen under ett års tid har skrämt hela världen till extrem handlingskraft. Sverige stod länge ensam för en annan linje. En som såg viruset som en ny normalitet att leva med länge framöver och sökte en väg att leva hållbart ihop med det.

Men efter ett år av allt mer tilltagande isolering har hela Sverige rasat ner i samma febriga mentalitet som Joel. I dag pratar få av oss om att hitta ett sätt att leva med viruset. Vi bedriver som alla andra länder ett tärande krig mot en mikrob även om det innebär hårda påfrestningar på både ekonomi, psykisk hälsa och demokratiska rättigheter.

I stället sätter vi vår smala förhoppning till att det inte muterar igen. Att alla vaccin ska fungera också på sikt. Inte längre några ord om att förbereda oss på maratonlopp – inte en snabb sprint.

Om vi har rätt corona-strategi? Jag har ingen aning. Men jag vet att Joel åker ut i tredje avsnittet.