Den sista adventskalendern

Petra har bestämt sig för att försöka bygga en hemsida åt handelsträdgården och ska just fotografera ett blomsterarrangemang som Holger har ordnat. Nick säger att han har gjort hemsidor förut och erbjuder sig att hjälpa till. Petra ser fram emot utmaningen samtidigt som hon känner sig kluven inför att umgås mer med Nick.

Om vi sätter krukorna på ett bord och i lite olika höjd blir det ett jättefint stilleben”, sa hon. ”Det har du rätt i.” Holger sköt fram ett lågt träbord, la en träställning på ena sidan och några zinkfat som han placerade några av terrakottakrukorna på. Det blev jättebra, konstaterade Petra. Rustikt och lantligt. Hon drog fram mobilen igen och tog flera bilder från olika vinklar. ”Det är underbart ljus här inne”, sa hon medan hon arbetade. ”Hur menar du?” ”Att det blir fina bilder eftersom ljuset från växthusfönstren är så bra.” Hon höll fram skärmen mot Holger så att han kunde se resultatet. ”Ser du att bilderna är krispiga och inte så där gula och dassiga som de ibland kan vara?” Holger synade bilden under tystnad. ”Du är bra på att fotografera.” ”Jag brukade fota mina kunders hår”, svarade Petra. ”Göra föreoch efterbilder.” När hon såg att Holger inte riktigt hängde med förklarade hon hur det fungerade med att fota kunderna före och efter deras behandlingar. ”Det låter … öh… intressant.” ”Det var faktiskt ganska många som följde kontot.” Holger log så att rynkorna runt ögonen djupnade. ”Ester hade tyckt om det här”, sa han med skrovlig röst. ”Hon älskade när det hände saker och vi provade nytt.” ”Var hon ofta här?” ”Hon arbetade med oss. Ester och Viveka var vänner och höll på att göra mig galen med alla nymodigheter de ville införa.” Han såg med ens dyster ut. ”Jag är väl egentligen för gammal för det här.” ”Såklart du inte är. Kanske bara lite … öh…” ”Motsträvig?” Holger log igen och Petra fnissade. ”En aning kanske. Fast du är fantastisk på att sköta om växterna. Tänk om vi skulle göra några filmer också. Jag skulle kunna filma dig när du gör olika saker, som dekorationer eller bara pysslar med växterna och blommorna.” ”Nu får du nog lugna dig lite”, svarade Holger och höll upp händerna i en avvärjande gest. ”Kan vi inte börja med bilderna?” ”Får jag fota dig när du arbetar?” ”Nja, vi kanske kan börja med amaryllisen?” Petra gjorde tummen upp mot Holger, och för första gången sedan hon kom till handelsträdgården kändes det som att hon faktiskt gjorde något bra.

”Hallå!” ropade Maja och kom joggande över grusplanen. Petra såg upp från kransarna som hon och Holger skapat av silvergran och virat breda röda sidenband om. ”Snygga träningskläder. Har du varit ute och sprungit?” ”Knappast. Jag har glömt att tvätta och det var bara träningsbyxorna som var rena. Den dagen jag börjar träna måste jag nog läggas in på psyket, för då står något inte rätt till”, svarade Maja och flåsade högt. ”Fast jag kanske borde försöka få upp konditionen en aning med tanke på att jag knappt kan andas.” ”Du ser faktiskt ganska ansträngd ut.” Petra tog ett steg närmare. ”Behöver du sätta dig ner en stund?” ”Äsch, jag mår finfint”, svarade Maja och avfyrade ett av sina leenden som fick de flesta kunder att tina upp direkt. ”Grejen är den att jag måste hämta tapeter och målarfärg till mamma och pappa under lunchen. Det kan ta en liten stund så jag undrar om du kan hjälpa till på kaféet under tiden?” ”Det går nog bra.” ”Du ser livrädd ut. Är det Berit du oroar dig för?” ”En aning”, erkände Petra. ”Hon är rätt skräckinjagande.” ”Jag vet vad du menar. När jag började arbeta här var jag dödsförskräckt så fort hon närmade sig. Sedan insåg jag att hon egentligen är ganska gullig och bara visar upp den där hårda fasaden för att skydda sig själv.” Med tanke på det hon fått veta om Berit de senaste dagarna kunde Petra förstå vad Maja menade. Det var bara det att hon helst ville undvika att hamna i skottgluggen för den äldre damens ilska. ”När behöver du ge dig av?” frågade hon. ”Om en halvtimme.” En skugga for över Majas ansikte. ”Jag trodde att Kalle skulle hjälpa dem men han har åkt till Köpenhamn.” ”Kan jag göra något?” ”Nejdå, jag är bara sur för att min brorsa alltid gör så här. Så fort vi har något inbokat drar han från byn. Han är expert på att låta alla andra ta ansvar.” ”Vad trist.” ”Det är som det är.” Maja log ett hastigt leende som inte riktigt nådde upp till ögonen. Hon tittade mot handelsträdgården. ”Hur har det gått idag, förresten? Har ni haft mycket folk?” ”Det var en del kunder för en stund sedan, men det är ingen anstormning direkt.” ”Samma på kaféet.” Maja snodde ihop håret i en hästsvans. ”Jakob hörde förresten av sig och undrade hur det var med Jojje.” ”Har han hittat ägaren?” Snälla, låt honom inte ha hittat någon ägare än, tänkte Petra. Charlie kommer bli helt förkrossad. ”Inte än, visst är det lite skumt? Jag menar, byn är inte särskilt stor och någon borde väl hört talas om en saknad hund.” ”Kan ägaren vara turist?” ”Vi har knappt några turister den här tiden på året, om man inte räknar kurhotellets gäster förstås, fast där är det hundfritt så …” ”Då kan Jojje inte ha bott där”, konstaterade Petra. ”Frågan är bara vem som äger honom. Det är en fin hund och han verkar väldigt trygg.” ”Vill du behålla honom?” För Charlies skull ville Petra gärna behålla Jojje, men vad skulle hända med honom om de bestämde sig för att flytta tillbaka till Stockholm? ”Jag vet inte.” De närmade sig kaféet och gick upp på verandan. ”Vad tror du förresten om en hemsida för handelsträdgården?” frågade hon sedan i ett försök att byta samtalsämne. ”Det skulle definitivt behövas för att göra oss mer synliga och locka kunder från hela landet. Frågan är bara om det ryms i budgeten. Jag hörde Berit muttra något om att intäkterna inte matchar utgifterna.” ”Jag har också hört det.” Petra såg ut över gårdsplanen. ”Jag förstår bara inte varför det går så dåligt. Det är en jättecharmig gård, handelsträdgården är välskött även om den är sliten och tillsammans med kaféet och julbutiken borde det vara ett perfekt utflyktsmål.” ”Ärligt talat vet jag inte om det finns någon riktig vilja hos Berit och Viveka att få gården att överleva.” ”Vad tråkigt” Petra tänkte på Berit. Hon såg ofta trött ut och fler än en gång hade hon sett henne slumra till inne på kaféet. ”Jag tror de har tappat gnistan. Uppriktigt sagt blev jag ganska förvånad över att Viveka startade julbutiken, men jag älskar att arbeta här och skulle bli förkrossad om de stängde ner.” Maja lutade sig mot verandaräcket. ”Jag röstar för en hemsida, det kan aldrig skada.” ”Tror du Viveka och Berit blir upprörda om jag överraskar dem med en?” ”Skulle du vilja göra det?” ”Hur ska Viveka annars nå ut med sina produkter?” ”Fast hinner du få upp en hemsida före jul?” ”Det kan bli tajt, men jag tycker bara att det vore så sorgligt om Viveka och Berit förlorade allt som de arbetat så hårt för.” ”Fast om Berit och Viveka inte orkar …” Maja avslutade inte meningen men Petra förstod vad hon tänkt säga. Vad var det för vits med att fortsätta om ägarna redan hade bestämt sig för att stänga verksamheten? Men hade de verkligen det? Eller var det bara en känsla Maja hade?

Kapitel 21

Fredagen den 9 december

Jag har en hemlighet. Den godaste, underbaraste hemlighet du kan tänka dig. Även om du inte vill baka en pepparkaksdeg idag råder jag dig att spara receptet. Du kanske får användning för det senare i december. Ta hand om det ordentligt!

”Vad säger kalendern att vi ska göra idag?” frågade Charlie och åt av filen och flingorna som Petra dukat fram. ”Det är ett pepparkaksrecept.” Petra viftade med lappen. ”Vill du ha det?” ”Nä, Berit har ett recept som vi använder.” ”Vad var det i din chokladkalender?” frågade Petra och hällde upp dagens andra kopp kaffe. De hade bestämt sig för att äta frukost hemma idag eftersom de vaknat lite senare än vanligt och inte ville stressa ner till kaféet. ”Choklad.” ”Snälla Charlie, kan du inte låta bli mobilen medan vi äter frukost?” ”Jaja.” Charlie sköt bort mobilen och de satt tysta en stund, var och en försjunken i tankar. ”Ska vi gå en promenad med Jojje efter frukosten?” frågade Petra efter ett tag. ”Jag trodde du behövde jobba?” ”Det gör jag, men inte förrän senare. Det skulle vara mysigt om du och jag umgicks lite, det var så länge sedan och jag …” ”Jag hinner inte. Maja och jag ska jobba med vårt pepparkaks … öh… hus.” Charlie sköt tillbaka stolen. ”Jag måste gå nu.” Petra tittade på den kvarlämnade tallriken. ”Välj dina strider”, muttrade hon och plockade undan från bordet innan hon skyndade mot hallen. Efter promenaden med Jojje skulle hon gå till kaféet och fråga om hon kunde hjälpa till med något. Tydligen hade Nyponvikens kvinnoförening abonnerat hela stället om några dagar och hon gissade att det fanns en hel del att göra.

Viveka och Holger satt vid ett av borden, drack ur kaffekopparna och åt av sina smörgåsar samtidigt som de bläddrade i varsin tidning. De var så synkroniserade att Petra blev full i skratt. I samma stund såg Viveka upp och log varmt. ”God morgon. Charlie och Maja är redan i full gång. Vill du att vi sätter igång med vår deg också?” ”Just det.” Petra närmade sig bordet. ”Jag tänkte faktiskt fråga om det är okej om vi inte bakar något pepparkakshus.” ”Puh, där räddade du mig”, svarade Viveka och lutade sig tillbaka i stolen med lättad min. ”Gjorde jag?” ”Javisst, jag har för mycket att stå i för att hinna med, och jag har skjutit upp att prata med dig om baket i flera dagar.” ”Då har vi brottats med samma problem.” Petra drog upp en lapp ur fickan. ”Däremot fick jag ett pepparkaksrecept i adventskalendern.” I samma stund reste sig Holger upp och muttrade att det var dags att gå till handelsträdgården. Viveka ignorerade honom och drack upp kaffet innan hon sträckte fram handen. ”Vad var det för recept du fick?” Petra lämnade över lappen. ”Jag tror minsann att du har fått min systers pepparkaksrecept.”, sa Viveka efter ett tag. ”Tror du?” ”Ja, varför skulle det annars ligga i en kalender som handlar om henne?” Petra skrattade till. ”Det är sant. Brukade hon också vara med i tävlingen?” ”Ibland. Hon vann aldrig, trots att hennes deg var godast.” ”Så man får smaka på pepparkakshusen efter tävlingen?” ”Om man vill.” Viveka plockade med sig kaffekopparna. ”Varför bakar du inte en pepparkaksdeg som vi kan använda här på kaféet? Eftersom Maja har varit borta en del tror jag att de har fullt upp med att komma ikapp med allt som ska göras.” ”Borde jag säga åt Charlie att komma tillbaka en annan dag?” undrade Petra. ”Jag vill inte att hon stör, dessutom har hon läxor att göra.” ”Inte vill vi förstöra för dem när de har så roligt.” Viveka gick mot köket. ”Om hon inte måste göra läxorna just nu?” ”Egentligen inte. Det är studiedag idag så hon kan göra dem efter att hon har bakat.” ”Men då så.” Petra följde efter Viveka in i köket där julmusiken blandades med Majas och Charlies skratt. ”Går det bra?” frågade Petra. ”Ganska så”, svarade Charlie. ”Vad ska ni göra?” ”Ajabaja, inte titta på våra ritningar.” Maja la armarna över skisserna de hade framför sig. ”Ska ni göra er deg nu?” ”Vi har precis bestämt att vi inte ska vara med i tävlingen. Både jag och Viveka har för mycket att göra. Däremot tänkte jag göra en pepparkaksdeg till kaféet.” Petra gick fram till en av arbetsbänkarna. ”Kan jag stå här?” ”Absolut, vi använder nästan aldrig den där platsen”, svarade Maja innan hon fokuserade på Charlie som pockade på uppmärksamhet.