Den sista adventskalendern

Del 21 av 35.

”Vad säger kalendern att vi ska göra idag?”, undrar Charlie vid frukosten. Petra svarar att det låg ett pepparkaksrecept i kalendern. Charlie skyndar iväg till kaféet för att tillsammans med Maja baka ett pepparkakshus till den årliga tävlingen. Petra och Viveka har annat att göra, som att baka pepparkakor till kaféet. De går in i köket där julmusiken blandas med Majas och Charlies skratt.

Isamma stund placerade Viveka en skål på bänken och visade med handen mot skafferiet. ”Du har ju varit här några gånger nu, så det är bara att hämta allt du behöver från kylen och skafferiet. Själv måste jag hjälpa Holger med några saker.” Efter att Viveka gått letade Petra reda på ingredienserna hon behövde samtidigt som hon lyssnade till Maja och Charlie som småpratade med varandra om sitt projekt. Att stå här ensam, medan de arbetade tillsammans, kändes nästan som att vara i skolan och inte ha någon att göra det obligatoriska grupparbetet med. ”Så du bakar pepparkakor, du.” Petra snodde runt och mötte Berits blick. ”Jag hörde inte att du kom.” ”Det tror jag det, så som de där två kacklar där borta.” Berit gav Petra ett förkläde och kikade ner på receptet. ”Ska vi sätta igång?” ”Vill du hjälpa till?” ”Annars är väl risken att pepparkakorna inte går att äta.” Trots de barska orden såg Berit inte alls lika arg ut som hon brukade. Det var nästan som om hon… Nej, Berit såg definitivt inte vänlig ut, bara lite mindre ilsken än vanligt. Petra följde den äldre damens instruktioner och blandade grädde, sirap och socker i en kastrull. Snart hällde Berit i ett gäng kryddor och pepparkaksdoften spred sig i köket. ”Nu får du passa så att du inte bränner smeten.” Berits röst fick Petra att snabbt sänka värmen på spisen. ”Dra bort kastrullen från plattan och rör i det här”, sa Berit och räckte fram ett fat med smör. Petra gjorde som hon sa och medan smöret smälte rörde hon långsamt om i kastrullen. ”Bra, nu ska vi låta smeten kallna innan vi rör i resten.” Berit sträckte sig efter sin käpp. ”Vi kan ta en fika.” Utan att vänta på svar lämnade hon köket. ”Vill ni följa med?” frågade Petra Maja och Charlie. ”Vi behöver förbättra våra skisser”, sa Maja och buffade till Charlie. ”Om inte du vill ta en paus?” ”Nä”, svarade Charlie och kavlade ut en bit deg. Petra dröjde kvar några sekunder innan hon gav upp och motvilligt följde efter Berit. I kaféet var det lika lugnt som det brukade, och Petra fyllde en kopp med hett vatten och bläddrade bland tesorterna innan hon valde ett te med smak av choklad och apelsin. Medan hon väntade på att teet skulle dra sneglade hon mot Berit som åt en mördegskaka och stirrade ut genom fönstret. Det kändes inte helt bekvämt att fika ensam med Berit men samtidigt kanske det här var rätt tillfälle att ta upp det hon fått veta om konflikten med mamma och pappa. ”Trivs du här?” frågade Berit när hon satte sig ner. ”Det är en fin plats.” Petra tänkte på den lilla byn och invånarna. Pittoresk var ordet hon sökte. Men var det en plats hon ville bo på? Hon visste inte. ”Jag skulle vilja prata med dig om en sak.” ”Jaså?” Berit doppade mördegskakan i kaffet. ”Jo, jag hörde att du och mina föräldrar … Viveka sa att ni var osams om lägenheten.” Berit stelnade till innan hon suckade och såg på Petra. ”Vi hade ett stort gräl, men det antar jag att Viveka redan har berättat. Jag var upprörd och de var … oresonliga.” ”Jag är ledsen.” ”Var inte det.” Till Petras förvåning klappade Berit henne på handen. ”Vi gjorde alla en massa dumheter på den tiden.” ”Om jag och Charlie bestämmer oss för att flytta …” ”Ska ni flytta härifrån?” Berit såg skarpt på Petra. ”Nej, jag menar bara att jag kan förstå att du inte vill ha en massa främmande människor rännande här. Om jag och Charlie bestämmer oss för att flytta i framtiden så lovar jag att inte sälja lägenheten till vem som helst och att du och Viveka får köpa tillbaka den om ni vill och kan.” Berit svarade inte. Var hon arg? Eller besviken? ”Du har en fin flicka”, mumlade hon efter en stund. ”Hon påminner om min dotter.” ”Menar du Lilly”, frågade Petra, alltför nyfiken för att bry sig om att Berit bytte samtalsämne. Berit nickade och såg ut genom fönstret igen. ”Viveka och Lilly var så rara flickor när de var små, men Viveka ville härifrån och Lilly kunde inte tänka sig att bo någon annanstans.” ”Har du aldrig velat flytta härifrån?” ”Om jag har. Jag var på väg en gång i tiden men så blev jag förälskad och stannade kvar.” ”Ångrar du dig?” frågade Petra försiktigt. ”Aldrig, Algot var den finaste man kan tänka sig. Vi sa alltid att vi skulle resa när vi gick i pension, men han hann gå bort innan dess.” Berit strök med händerna över den rödrutiga duken. ”Om inte Viveka kommit tillbaka för att hjälpa oss vet jag inte vad vi hade tagit oss till.” ”Jag hörde att hon arbetade som kostymör?” ”Hon älskade den där världen. Från början var det tänkt att hon bara skulle vara kvar här ett tag, men livet tar inte alltid de vägar vi vill att de ska ta.” Petra smuttade på teet. ”Tror du att Viveka saknar livet i Stockholm?” ”Jag vet inte.” Berit log sorgset. ”Viveka har aldrig sagt att hon ångrar att hon gav upp sin karriär, men jag har ångrat varje dag att jag bad henne om det.” Kapitel 22

Med huvudet fullt av det som Berit berättat tog Petra på sig ytterkläder för att rasta Jojje och Rufus. Genom fönstret såg hon Jakob prata med Viveka utanför växthuset. Vad gjorde han här? Hade han hittat Jojjes ägare? Åh, hon hoppades inte det. Med långsamma rörelser öppnade hon ytterdörren och gick över gårdsplanen. ”Tjena. Hur är läget?” frågade Jakob när hon kom närmare. ”Det är bra”, svarade Petra och försökte sig på ett leende även om det mest blev en grimas. ”Är du här för Jojjes skull?” ”Tyvärr, ingen ägare i sikte. Jag ville bara se hur ni har det och undersöka Jojje.” Jakob satte sig på huk och lockade på den lilla hunden som såg misstänksamt på honom, vilket ledde till att Rufus ställde sig mellan dem. ”Han tror nog att du ska ta honom med dig”, sa Viveka. ”Jakob är ofarlig, vännen”, sa hon till Jojje innan hon drog bort Rufus. ”Och du, min herre, måste låta Jakob hälsa på din kamrat.” Petra lyfte upp Jojje och gick fram till Jakob. ”Jag är rädd att vi skämmer bort honom en aning.” ”Den här grabben kan nog må bra av att bli lite bortskämd”, svarade Jakob och kliade Jojje bakom örat, något hunden verkade uppskatta. ”Egentligen borde du komma förbi kliniken någon dag så kan jag göra en grundligare undersökning.” ”Absolut.” ”Men allt är bra? Han äter och dricker som han ska?” ”Kanske lite för mycket godsaker som sagt, men jag brukar ta en lång runda före frukost och sedan springer han runt på gården under dagarna.” ”Han ser ut att vara i gott skick.” Jakob lyfte på Jojjes läppar. ”Tänderna är det däremot lite si och så med. Jag gissar att hans ägare inte har borstat dem särskilt noga.” Måste man borsta tänderna på en hund? tänkte Petra och hoppades att hon inte skulle få några frågor om det, men Jakob fortsatte till hennes lättnad att undersöka Jojje och när han var klar gav han honom en bit hundgodis. ”Han ser verkligen pigg ut med tanke på att han hittades övergiven för mindre än två veckor sedan.” ”Det känns som att vi har haft honom längre än så”, sa Petra. ”På ett positivt sätt.” ”Charlie är otroligt förtjust i Jojje”, inflikade Viveka. ”De leker och busar så att det står härliga till.” ”Det verkar vara en trygg kille det här.” Jakob gjorde en paus. ”Jag har frågat ett hundstall här i närheten om de har möjlighet att ta honom.” ”Fast vi behåller honom gärna tills vi hittar hans familj”, skyndade sig Petra att säga. ”Jag vet, men problemet är att vi kanske inte kommer hitta dem. Jag har sett det förut, folk som skaffar hund för att ångra sig några månader senare när de inser hur mycket jobb det innebär.” ”Det har ju bara gått lite mer än en vecka”, sa Viveka. ”Lite mer tid borde Jojje få innan vi ger upp, inte sant?” ”Jo, men …” ”Dessutom har den här lilla rackaren det mycket bättre hos oss än i en hundbur.” Jakob drog på munnen. ”Ni har övertygat mig. Men han får inte bli en belastning. Lova att säga till om ni inte orkar med honom.” ”Såklart vi orkar”, sa Petra och kramade om Jojje. ”Och om vi inte hittar hans ägare skulle vi gärna fortsätta ta hand om honom.” Vad säger jag? tänkte hon i samma sekund som orden lämnade munnen. Ska vi verkligen ta oss an en hund mitt i allt det nya? Hon såg på Jojje och värmen spred sig i bröstet. Jo, de skulle behålla honom om de fick möjlighet. Han var redan en del av familjen och det var svårt att tänka sig en tillvaro utan honom.

Kapitel 23

Lördagen den 10 december

Vi besökte skridskobanan sent på kvällen. Det var bara vi där och vi gled omkring i tystnaden samtidigt som julbelysningen speglades i isen. När han fångade in mig i sin famn visste jag att vi inte längre kunde vara enbart vänner.

Frosten låg som ett täcke över marken och för varje utandning svepte ett moln ut i luften. Petra drog på sig vantarna och knäppte jackan. Som vanligt, så här tidigt på morgonen, låg gården i mörker och hon och Jojje passerade Berits och Vivekas hus i rask takt för att svänga ner mot strandpromenaden. I vår kunde Charlie och hon kanske cykla längs kusten. Ta med sig matsäck och upptäcka nya platser. Byn och omgivningarna borde vara fantastiska när ljuset och värmen kom. Med stranden, havet och den pittoreska byn där husen låg utspridda hela vägen upp för åsen. När de kom ner på strandpromenaden släppte hon lös Jojje. Den nya reflexvästen som hon köpt häromdagen hade varit väl värd pengarna. Nu syntes han lång väg, trots att det var mörkt. Petra funderade på det Jakob sagt dagen före. Trots att beslutet om att ta hand om Jojje om hans ägare inte dök upp varit impulsivt kändes det rätt. På kort tid hade den lilla hunden blivit som en familjemedlem. Bara tanken på att han skulle sitta i en bur någonstans, i väntan på sin rätta ägare eller för att så småningom bli adopterad av någon annan, fick henne att må dåligt. När de kom fram till hotellet kikade Petra mot de stora glaspartierna som vette mot havet. Bodde Nick med utsikt över vattnet eller vette hans rum mot tennisbanorna? Hon sneglade på armbandsuret. Klockan var sex och hotellet låg i mörker, liksom husen runt omkring. Var det för tidigt att skicka ett sms? Fast vad skulle det vara bra för? Nick ville knappast ta en morgonpromenad i den här kylan och hade förmodligen en fullspäckad dag framför sig. Hon visslade på Jojje som kom farande från en buske. ”Vad duktig du är”, sa hon och kliade honom bakom örat innan hon satte på kopplet. När hon var klar rätade hon på sig och tittade mot hotellet igen. Nick hade fortfarande inte sagt hur länge han skulle vara kvar men förr eller senare var det dags att säga hej då. På riktigt den här gången.

Petra hängde upp kopplet och reflexvästen på en krok i hallen. ”Är du redan vaken!” sa hon när Charlie dök upp i dörröppningen till sitt rum. ”Jag kunde inte sova”, mumlade systerdottern och gäspade stort. Hon lockade på Jojje som genast sprang fram för att hälsa, ivrigt viftandes på svansen. ”Ska vi gå till kaféet och äta frukost?” ”Det är lite tidigt än. Du kan väl byta om och göra dig i ordning först?” ”Visst.” ”Du! Vänta lite.” ”Vad är det nu då?” Charlie vände sig om och mötte hennes blick. ”Jag … ” Petra kom av sig. Vad jag gett mig in i? tänkte hon. Men nu kan jag inte backa. ”Jo, jag tänkte på det där grälet vi hade häromdagen. Vi kanske borde försöka prata mer med varandra?” ”Om vadå?” ”Jag vet inte, om hur du mår kanske? Och hur vi känner inför att vara här.” ”Det vet du ju redan.”